Annons
Annons

FEM ÅR PÅ ELLE!


 

Den här veckan firar jag 5 år på ELLE. FEM ÅR! Det hade jag aldrig trott när jag sökte den där praktikplatsen som webbredaktör, en plats som egentligen inte ens fanns. Okej, jag ska ta det från början, förbered er på the long story. Jag gick en tvåårig utbildning som hette Webbkommunikation & Sociala Medier och skulle ha en praktikplats under 10 veckor. På vår midsommarfest ett år tidigare träffade jag Stina, en kompis kompis, som jobbade på Aller Media som sa ”Jag tror att du skulle passa bra in på ELLE, ifall du någon gång behöver en kontakt så hör av dig till mig”.

Annons

Well, sagt och gjort, ett år senare skrev jag ett blygt litet Facebook-meddelande där jag frågade om hon kanske ville koppla ihop mig med deras webbredaktör. Jag fick höra att Lisa (hej världens bästa Lisa!) aldrig tagit emot någon praktikant innan och jag tror egentligen hon var inställd på att avfärda mig också. Kanske var det något i min ton eller något jag sa som gjorde att hon gick ändå med på att träffa mig veckan därpå. Jag minns fortfarande känslan när jag var på väg dit, (freaking ELLE för tusan!) och scener ur ”Djävulen bär Prada” spelades på repeat hela vägen dit. När jag väl träffade Lisa så släppte all min nervositet, hon var så avslappnad, enkel och vi klickade direkt. Såhär i efterhand tror jag nog inte hon hade tänkt erbjuda mig någon praktikplats innan vi sågs men sen så avslutas mötet med ”Ha en fin sommar, vi ses i augusti!”.

What? Vad hände precis? Lilla jag på Sveriges största modemagasin?

Veckorna gick och det blev augusti. Jag klev in på redaktionen samma dag som modeveckan drog igång, kanske den tänkbart både bästa och sämsta dagen att börja. Hela stan bubblade av färgglada fashionistas, höga klackar och svala kindpussar. Jag har aldrig känt mig så mycket som kusinen från landet. Jag kastades in på modevisningar, blev ihopparad med fotografer för att plåta Streetstyle och lärde mig göra kollage i Photoshop. Jag delade skrivbord med Lisa under 10 veckor och fick lära mig allt och lite till. Jag älskade varje sekund. Att vara mitt i allt som händer men ändå bakom kulisserna, bakom datorskärmen – det passade mig perfekt. ELLE visade sig också vara så långt ifrån vassa armbågar man kan tänka sig, alla var så välkomnande och gulliga vilket gjorde det lätt att trivas.

När mina 10 veckor var slut ville vi inte riktigt skiljas så vi hittade sätt för mig att hänga mig kvar. Jag började frilansa och göra redaktionellt innehåll för webben och när det blev dags för ELLE-galan så hjälpte jag till där. Jag kommer aldrig glömma min första ELLE-gala, precis så magiskt som man drömmer om. Jag köpte en alldeles ny klänning, en vinröd dröm från Dagmar och kände mig så fin. Vi dansade hela natten för att några timmar senare sitta på ett hotellrum på Grand för att uppdatera sajten med alla bilder från galan och festen.

Som Examensarbete gjorde jag en digital strategi för ELLE och vi började prata lite löst om jobb, i samma veva blev jag erbjuden ett helt annat jobb som var lite för bra för att tacka nej till. Ett jobb som jag valde helt av strategiska skäl, mer av förnuft än av hjärta. Jag kände hela tiden att jag det liksom var meningen att jag skulle göra något annat och mitt intresse för mat och hälsa hade blommat det senaste året. Jag experimenterade i köket, delade lite recept på Instagram och började utbilda till Livsstilsrådgivare vid sidan av mitt heltidsjobb. Jag visste inte var det skulle leda men jag kände på mig att det skulle föra med sig något gott. Så en kväll när vi gjorde oss i ordning inför ELLE-galan skojade jag med Lisa (efter några glas bubbel) om att jag skulle bli deras nya bloggare, deras första hälsobloggare.

Antingen så händer saker av en slump, eller så är det kanske ödet. Men någon vecka senare skrev jag mitt första blogginlägg och det kändes så rätt, så kul och så ment to be. Jag var tillbaka på ELLE, fast i mitt rätta element, där jag fick dela mer mig av det som jag brinner för. Jag hade nog aldrig då trott att jag efter ett bara halvår med bloggen skulle säga upp mig från mitt jobb och ägna mig åt bloggen på heltid. Det kändes lika galet som självklart och jag kan inte förställa mig att det skulle blivit på något annat sätt.

Ibland känner jag mig fortfarande som den där praktikanten och undrar hur tusan jag hamnade här? Som att någon bara skojat med mig. Fastän jag ser statistiken tänker jag sällan på hur många som faktiskt läser min blogg, jag blir liksom alltid lika paff varje gång någon kan mitt namn eller känner igen mig. Jag har ingen aning om hur länge jag kommer blogga eller vad jag kommer jobba med om 1, 5 eller 10 år. Det skulle kanske stressa en del men för mig är det hela glädjen med det jag gör. Att inte veta, att vara öppen för vad som sker och göra det som känns bra här och nu.

Tänk vad ett litet samtal under en midsommarfest kan förändra saker. Jag är så sjukt tacksam och ödmjuk över att jag har fått vara en del av ELLE under så många år och att jag får jobba med så många kick-ass-kvinnor varje dag. Tack Stina och tack Lisa för att ni vågade satsa på mig och såg något hos mig som jag inte själv gjorde. Utan er, ingenting.

(0)
(0)
2 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar