Jag känner mig utvilad men samtidigt dödstrött. Är det ens möjligt? Både fredag- och lördagkvällen låg jag utslagen i soffan, med gardinerna fördragna och blundade för att det var sommarvärme ute. Blundade för alla tankar om att jag borde ta vara på den ljumma sommarkvällen och ignorerade alla sms om att mötas upp. Blundade för alla mail jag borde svara på och alla blogginlägg jag borde skriva. Blundade för allt. Jag kunde kanske valt ett bättre sällskap än karaktärerna i The Affair, efter att ha sträcktittat på nästan hela säsong 3 så tvivlar jag på ifall jag ens kände mig lite gladare. Så mycket ångest det bor i den serien. Men det är något med den som jag ändå fastnar för, tror jag liksom gillar att man tycker lite illa om alla karaktärer. Ingen som är perfekt, ingen som gör alla rätt. Alla är mänskliga på något vis. Och det är väl det jag kommit fram till att jag också är. Mänsklig. Jag försöker sudda ut alla krav på mig själv. Alla krav som säger att jag borde, att jag måste, att jag ska... försöker så smått skala av och skala ner. Alla krav som jag ställer på mig själv men som också omgivningen gör. Boka av, säga tack men nej tack och säga kanske en annan gång. Se alla "nej tack" till "ja tack" till mig själv. Lyssna mer inåt och alltid låta magkänslan styra, även om den rationella delen och företagaren i mig säger annat. Man måste inte göra allting alltid. Man måste inte tacka ja till allt, vara den härliga och spontana i alla lägen. Man måste inte vara den som styr upp varenda tillställning eller drar ihop middagar och socialt häng varje gång. Man måste inte vara den som svarar på sms i samma sekund eller svarar på första ringsignalen. Man måste inte vara den som uppdaterar sin Instagram varje dag eller håller sig uppdaterad precis hela tiden. Man måste inte vara den som svarar på alla mail innan man går och lägger sig. Man måste inte vara den som tömmer diskmaskinen och plockar undan i hemmet precis varje dag. Ibland är det okej att bara va. Vara mänsklig, vara svag, vara sårbar och bara vara. För när stressen biter tag i en, hårt och djupt, när inget liksom längre känns kul och man inte känner igen sig själv. Då är det dags att ta två steg tillbaka och börja om. Allt är inte alltid bra. Men det är okej. Detta och mycket mer pratar vi om i veckans podd som släpptes idag. Vårt kanske mest personliga avsnitt hittills, där gråten låg som en klump i halsen och jag fick stirra in i väggen tills det inte gick att hålla tillbaka. Vill ni lyssna på veckans poddavsnitt med stress och gråt så hittar ni det här. Och ja, vi skrattar lite som vanligt också. Lovar. Ps. Tack för era kommentarer, hjärtan och små meddelanden. Läser allt även om jag inte svarar. Ni är oslagbart fina! foto Hanna Skoog
