Jag satt och kollade igenom alla bilderna från vårt bröllop på vår bröllopsdag i måndags. Och det slog mig, jag har glömt så mycket från bröllopet. HUR kan jag ha glömt?! Redan, efter bara två år!!! Herregud, kommer jag ens komma ihåg något alls sen när vi blir gamla? Att gifta sig var en så övermäktig upplevelse, så mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Samtidigt tycker jag ofta att det är så med saker man ser fram emot så himla mycket, att när stunden väl är där så känns det nästan som en utomkroppslig upplevelse. Som att det enda man försöker är att vara närvarande och njuta av allt, samtidigt som man känner sig som en liten åskådare på sin egna axel. Gud vilket svammel, är det någon som känner igen sig? Jag kan uppleva samma sak när man står på scen eller pratar inför folk, där och då känner jag mig skärpt men i efterhand kan jag nästan få en blackout och bara känna, vad hände egentligen? Inser att bröllopet är lite av en sådan grej, precis samma sak med båda förlossningarna. Så närvarande där och då men bara kort efteråt har jag glömt så mycket jag trodde jag skulle minnas livet ut. Hallå, livet, är det meningen att det ska vara såhär? Det jag är glad att jag minns är att jag verkligen kände att det var mitt livs bästa dag. Jag var genuint lycklig och tokförälskad, vi hade så jäkla roligt och det blev precis så bra som vi hoppats på! Foto Sara Holmberg (Sarasblick)
