Julen är ingen tävling men varför känns det ändå som jakten på den perfekta julen börjar tidigare för varje år? Är det bara jag som blir påverkad? Känslorna sitter utanpå och jag som aldrig brytt mig om julen, pynt eller högtider känner av alla måsten när barnen är små. Det är pepparkakshus, julgran, chokladkalender och (misslyckad!) luciamorgon på förskolan. Alla deras barndomsminnen och vad de kommer att förknippa med julen skapas ju här och nu. Innerst inne vet jag ju att de hellre minns en glad mamma än en stressad som slår knut på sig själv, dock lättare sagt än gjort. Hej och hå prestationsångest! Här hemma går Grinchen på repeat varje dag och jag undrar ifall barnen börjar se likheterna mellan den gröna figuren på tv och deras mamma?foto Emma Tüll
