Någon är på sitt lantställe, en annan gör flädersaft, en tredje vattnar sin gigantiska trädgårdsodling, en fjärde är iväg på romantisk get-away med sin man, en femte slänger ihop middagar som tagna ur en kokbok. Fan, har alla den perfekta sommaren? Med strålande väder, volangkjolar som fladdrar i vinden, skötsamma barn och NOLL bråk och vardagstjafs? Var är alla mygg, kladdiga gnälliga barn, skrapsår, snabbmakaroner, högljudda bråk och smällande i dörrar? Nej just det, de ryms inte på sociala medier. VÄRT att påminna sig om såhär en bit in i sommaren när kraven på "att njuta av semestern" är hög. Jag känner mig själv högst skyldig som bidrar till denna filtrerade verklighet, delar med mig av när barnen tar sovmorgon till 9.30, när de är gulliga i sina rena kläder eller när vi skålar i bubbel med våra vänner. Det är ju precis DE ögonblicken jag själv vill minnas, de jag förevigar, de som får mig att plocka upp kameran. Den större delen av tiden ser såklart inte ut så. För det mesta är Rio otroligt gnällig och krävande, hans dagliga mood är typ "missnöjd med ljusglimtar". Otroligt tröttsamt när man knappt hunnit sätta på kaffekokaren innan han bryter ihop för sjunde gången pga att han inte får hoppa på bordet, dricka ur min kaffekopp, använda borrmaskinen i golvet, kladda solkräm över spegeln and so on. Han har även börjat slåss, han lappar till Lily (och alla andra barn!!) så fort vi vänder ryggen till. Min teori är att bor massa frustration i den lilla kroppen, frustation över att han inte riktigt kan prata eller göra sig förstådd så som han vill, han blir ofta tokarg och kastar saker i golvet när vi inte förstår. Han har dessutom blivit så svartsjuk på Lily, hon får absolut inte krama eller sitta i mitt knä, han kräver all närhet själv. Lily å andra sidan har kommit in i en riktig pre-teen fas, är SÅ dramastisk och bryter ihop för minsta lilla. Kanske hänger det ihop med Rios beteende? Hon som alltid sover hela nätter i sitt rum kommer nu in gråtandes till oss på nätterna och ska sova nära, nära, gärna på mig. Kanske en utvecklingsfas hon också, en försmak av 6-års fasen de pratade om på förskolan? Jag vet inte. Och jag vill ju vara förstående och den stora förebilden här men vad fan, det är inte allt helt lätt alltid. Mitt i allt detta försöker jag och Marcus parera jobb, träning och att ge varandra egentid för att få en chans att hämta andan. Man måste nästan stålsätta sig innan man scrollar i semesterflödet, upprepa för sig själv att DETTA ÄR HÖJDPUNKTERNA vi ser. Fick så många kommenterar när jag visade hur Rio satt och gnällde när vi var på middag hos grannarna i måndags, så många som kände igen sig. Och jag vet ju att både ni och jag redan vet att det är såhär livet ser ut men ändå så påverkas jag. Ändå så triggar det mig lite, detta ständiga jämförandet om vem som har det bäst och njuter mest. Den eviga baksidan av sociala medier, det som får mig att lägga bort mobilen och inte ta en endaste bild på flera dagar. Och då är det kanske inte så konstigt egentligen, att de få stunder när vädret, barn och en själv är i harmoni och allt känns rätt fint att man passar på att föreviga detta. Att det är precis dessa tillfällen jag vill komma ihåg när jag ser tillbaka på sommaren 2020. foto Emma Tüll
