Jag har suttit hemma och väntat på ett bud hela morgonen, en ganska stor leverans med möbler. Leveranskillen ringde nyss och sa att jag fick komma ut på gatan och ta emot budet då det ingick inte leverans till ända dörren. Vi har en stor innergård på framsidan så det är långt från gatan upp i vår lägenhet med flera trappor och portar längs vägen. Jag var helt övertygad om att budet skulle levereras ända fram till dörren och förklarade att jag inte riktigt är i tillstånd att bära 20-kilos (!!) kartonger. Efter mycket övertalning gick han med på att köra kärran fram till porten och ställa alla saker där, längre än så kunde han inte gå. Ville jag ha det framkört ända till dörren fick jag betala extra men det var redan försent, så det kunde jag inte be om nu. Det har ju blivit något missförstånd och jag fattar att alla transportfirmor har tider att passa och inte kan bära kartonger till höger och vänster. Men trots att jag stod där höggravid och helt själv kunde han inte göra ett undantag eller ens köra kärran fram till hissen. Så där stod jag, med 7 stora kartonger möbler innanför porten och kände mig så himla hjälplös! Jag vet att man inte bör bära tungt såhär i slutet av graviditeten men även om jag skulle försöka vore det ändå en ren omöjlighet med en stor mage i vägen. Marcus är på jobbet och kommer inte hem förrän i kväll och jag vågade ju inte låta det stå kvar nere i porten hela dagen. Då dyker en ÄNGEL till granne upp och erbjuder sig att hjälpa mig. Hon sa att jag absolut varken fick bära eller flytta en enda kartong i mitt tillstånd, sprang upp i sin lägenhet, hämtade en pirra och bar upp med alla kartonger in i lägenheten. Trots att hon hade en skadad arm och egentligen var på väg hemifrån. Jag blev så överrumplad och så sjukt tacksam, tänk vad lite som krävs för att göra en annan människa glad. Vi har aldrig träffats i huset tidigare men ändå gav hon mig 10 minuter av sin tid och det gjorde hela min dag. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle löst det annars, hon är verkligen dagens hjälte! Fan, ibland känns det som vi gömmer oss bakom skärmar och mobiler och helt blundar för våra medmänniskor. Min lilla händelse med möblerna må vara dagens i-landsproblem men efter gårdagens fruktansvärda händelse och allt som sker just nu gör små saker som ett "hej", "tack!" och "jag hjälper dig!" så otroligt mycket. Små glimtar av ljus och medmänsklighet som för oss närmare varandra istället för tvärtom. Kan vi inte alla bära med oss den känslan och ge lite extra uppmuntran till de som behöver det? Kanske kan en liten handling från dig göra dig till dagens hjälte för någon annan?
