Har en förlamande känsla av trötthet i hela kroppen. Känner mig helt tom i skallen, har liksom inget att säga och inget att skriva. Helt likgiltlig inför precis allt. Läser inkommande mail och sms, rynkar på näsan och lägger ner mobilen igen. Orkar knappt svara, känns som inget spelar någon roll. Blir liksom varken glad, upprymd eller arg på något sätt. Totalt avstängd känslomässigt. Sover nästan ingenting på nätterna, vaknar av att hela kroppen känns avdomnad och försöker byta sida ungefär varannan timme. Går upp och kissar, dricker vatten, går och lägger mig igen. För att en timme senare upprepa allt igen. Vaknade härromnatten och trodde att det äntligen var morgon så jag skulle få kliva upp. 01.32. Fan fan fan. Är SÅ färdig med att vara gravid nu, känns som jag varit gravid i flera år. 256 dagar för att vara exakt, men vem räknar? Var nyss hos barnmorskan som konstaterade att Hajen ligger fixerad långt ner med huvudet. En liten seger i alla fall. Det förklarar ju den strålande känslan i mitt bäcken och alla hugg jag får när jag går. Skönt mentalt att han liksom ligger redo men samtidigt jobbigare för mig eftersom trycket blir så mycket kraftigare down there. Lily fixerade sig vid exakt samma tidpunkt innan hennes planerade due date så det känns ändå tryggt på något sätt. Bara han stannar där inne nu ett tag till, tre veckor hade varit helt perfekt om jag får önska mig det. För lika färdig som jag är med att vara gravid, lika rädd är jag över att ha två barn helt plötsligt. Då går vi liksom från att vara ett par med barn till en tvåbarnsfamilj. Herregud! När känner man sig redo för det?
