Ni kanske minns senast vi pratade om det här med egentid? I lördags var första gången jag var ifrån Lily en längre tid. Fram tills nu har jag varit borta från henne 4 max 5 timmar och endast dagtid, kvällarna har alltid varit våra. Inte så konstigt egentligen, jag har helammat fram tills nu och då är ju mamma-rollen liksom upplagd så den första tiden. Plus att hon vägrat ta flaska eller något annat och ja, då blir man minst sagt lite låst. Läs också: 5 saker att unna dig när du är gravid Men i lördags var alltså den stora dagen, på flera sätt. Vi hade preppat och peppat, laddat upp på båda hållen inför denna dag. Jag åkte hemifrån klockan 07.00 och kom hem strax efter midnatt. 17 timmar av egentid och även om jag var tillsammans med andra var jag inte mamma hela tiden utan bara Anja. Skönt, läskigt, efterlängtat och så välbehövligt. Dessutom otroligt viktigt att Lily och M fick värdefull egentid utan mig. Och allting gick förstås helt strålande, typiskt att man som morsa ska noja. Känns som det här med noja är ett personlighetsdrag som kommer i samma sekund som man plussar. Någon som känner igen sig?
