Jag har tränat tre gånger sen jag fick reda på att jag var gravid. TRE gånger sedan 2 juni fram tills idag. Första gången var precis i början av sommaren när tränade jag ett styrkepass tillsammans med Alexandra. De två andra gångerna var PT-pass på boxen nu i början av augusti. Jag känner det i hela min kropp, jag känner mig slö och svag, lättretlig och rastlös. Jag vill ju egentligen bara träna. Samtidigt finns det INGENTING som får iväg mig till boxen. När jag mått som sämst så har tanken på att träna inte ens funnits där. De dagarna jag mått bra har jag bara velat få må bra och har liksom inte vågat jinxa det. Kanske hade tröskeln känts mindre av att smita in på gymmet än att köra crossfit, för jag är ärligt talat lite rädd för crossfit just nu. Inte för att det skulle vara skadligt på något sätt, mer rädd att jag inte kommer palla. Rädd att jag kommer vara sämst (som att någon ens skulle bry sig?) eller orka med samma tempo som innan (no shit Sherlock). Rädd att jag kommer bli avskräckt och tappa all lust till träning. Även om jag enbart tränar för min egen skull så upplever jag att crossfit handlar så mycket om att utmana, orka mer, slå nya rekord och hela tiden komma framåt. Man skriver upp sina resultat på tavlan och sneglar förstås på hur man ligger till jämfört med de andra. Till och med under mina senaste PT-pass kände jag att han pushade mig alldeles för hårt och även om känslan efter träningen var tillfredsställande så avbokade jag mitt nästa pass och har fortfarande inte satt min fot där på två veckor. Det måste ju betyda något? Eller är jag bara lat för att det var så jobbigt? Träning för mig ska alltid vara kravlöst, både mentalt och fysiskt. Jag är liksom inte ute efter att toppa formen just nu, snarare underhålla det jag byggt upp. Träna för att underlätta graviditeten, förlossningen och återhämtningen efteråt. Inte prestera eller bevisa något, bara röra på mig och må bra. Ironiskt nog sa jag upp mitt SATS-kort precis innan sommaren för det kändes onödigt med dubbla medlemskap. Känner liiite att jag ångrar det nu. För träna vill jag, vet hur jäkla enkelt det är när man väl kommer ur rutinerna, blir bekväm och hellre ligger i soffan än tar sig iväg. Jag måste liksom träna regelbundet för att tycka det är kul, annars försvinner all motivation. Vet inte vart jag ville komma med det här, kanske nog bara prata av mig lite... nu ska vi fortsätta kolla på Sharp Objects och äta nybakat bananbröd (Haha, ni ser ju, soffpotatis! Hjälp!). Okej, ha en fin kväll hörrni!
