Jag kände mig så otroligt ensam i mitt mående för några veckor sedan, jag blev så provocerade av precis allt och alla. Tyckte hela världen var idioter som bara stressade på mig med saker som för mig kändes helt meningslösa. HALLÅ FATTAR NI INTE ATT JAG INTE ORKAR MER?! ville jag bara skrika rakt ut. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag ingenting, la locket på, slutade svara på mail och sms. Försökte ducka omvärlden, tänkte att de kanske skulle glömma mig ifall jag bara tystnade. Och hur skulle någon kunna förstå ifall jag inte sa nåt? Hur skulle jag ens själv förstå ifall jag aldrig tillät mig att känna efter? Jag är bra på att hålla upp en fasad, kanske lite för bra ibland. Biter ihop, sätter på leendet och går in i en roll. Gör det allt för ofta, antar att det är något man blir vass på efter många år i min bransch. Tänkt så mycket på att ingen och inte minst jag själv skulle tro på att jag, som alltid är glad och social, skulle drabbas av utmattningsdepression. Depression. Mycket kan dölja sig bakom ett brett leende, det är en sak som är säker. När jag till slut brakade ihop och blev sjukskriven, då ändrades allt. När jag vågade öppna upp och vara ärlig med att jag inte mår bra så kickade världens support-system in. Vänner erbjöd sovplats hemma hos dem, även läsare och folk jag inte känner erbjöd sig att hjälpa till. Många skrev och berättade att de gått igenom eller går igenom samma sak, personer jag inte hade en aning om. Jag känner mig inte lika ensam i mitt mående längre och börjar så sakta landa i allt. Tror jag, även om det går väldigt mycket upp och ner. Det svåra är inse mina begränsningar, vissa dagar känns allt som vanligt och då har jag svårt att bromsa innan det är för sent. Vill tacka alla ni som skriver och som hört av sig de senaste veckorna. Jag kommer inte kunna svara men jag läser allt och er omtanke betyder mycket ❤️ foto Hanna Skoog
