En vecka efter Lily föddes fick jag slutkorret på min bok med alla ändringar som skulle göras. Fyra månader senare var det bokrelese, jag medverkade i Nyhetsmorgon och radio, lanserade vår första kollektion yogamattor med Grounded Factory, bloggade i stort sett på heltid plus frilansade som redaktör. Jag fiskar inte efter beröm eller vill glorifiera något, för satan vad tufft det var. Jag har fått mycket frågor kring det här att jobba eller plugga när man är mammaledig och hur tusan jag lyckades få ihop det?! Tycker detta är en så viktig fråga att lyfta, för något som jag verkligen tycker blivit romantiserat är just ”lyxen" att jobba som mammaledig. Som att: 1. Det är rena semestern att vara hemma med en bebis 2. Att man ändå har SÅ mycket tid över att man lika gärna kan starta företag samtidigt 3. Man ska passa på att förverkliga sina drömmar när man ändå är "ledig" Eftersom jag driver eget och inte har någon anställd som kunde täcka upp för mig hade jag inte riktigt möjligheten att vara mammaledig. Det handlar inte om att jag bryr mig mer om min karriär än mitt barn, utan helt enkelt om att jag inte hade råd att ta mammaledigt (med minimal ersättning för min del) utan att ha ett jobb att komma tillbaka till sen. För som frilans är det svårt att pausa alla uppdrag 10-12 månader, stänga ner bloggen och förvänta sig att alla sitter på helspänn och väntar tills jag är tillbaka ett år senare. Mitt jobb funkar inte så och det är verkligen på gott och ont. Den stora fördelen med mitt jobb å andra sidan är att jag kan jobba varifrån som helst, styra tiden själv och vara min egen chef. Så att jobba hemifrån i soffan när Lily sov eller ta med henne på möten i början funkade väldigt bra. Hon var nästan alltid en nöjd bebis, sov mycket och var glad och tillfreds när hon var vaken. Easy peasy tänkte jag ✌? Men! Det blev mycket svårare runt 5-6 månader, hon var vaken mer och krävde helt enkelt mer uppmärksamhet av mig. Hon blev känslig, ville bara vara nära och det var mycket svårare att planera min tid och åtaganden. När jag ser tillbaka på det såhär i efterhand önskar jag att jag inte jobbade så mycket som jag gjorde och hade tillåtit mig att pausa mer. Minns att jag blev så irriterad någon gång hon inte somnade när jag tänkt mig eller vaknade grinig mitt i ett möte. Blir så besviken på mig själv över att jag ens tänkte så. Jag hade konstant dåligt samvete, kände mig som en otillräcklig mamma och otillräcklig på jobbet. Att jobba, plugga eller skriva uppsats med en liten bebis hemma går för många hur fint som helst vissa dagar och kan kännas skitjobbigt andra. Hade jag varit anställd hade jag gladeligen tagit föräldraledigt, stängt av mailen och bara kopplat bort jobbhjärnan. Å andra sidan har jag ofta haft dubbla jobb och engagerat mig i flera olika projekt, tror det är så jag är som person och blir lätt rastlös. Men att leverera på utsatt tid, jobba med tighta deadlines och hela tiden känna att andra förväntar sig något av en var verkligen skittufft i kombination med en nykläckt bebis och den extra stressen (utöver det faktum att man liksom är nåns mamma?!) rekommenderar jag inte någon. Jag har utgått helt och hållet från mitt eget perspektiv nu och det här behöver inte vara sanningen för alla. Alla barn är ju olika och föräldrar likaså. Men det är så lätt att titta på alla andra som lyckas jonglera precis allt och som får det att se så jäkla enkelt ut. Allt är inte så glammigt som det ser ut på Instagram alla dagar, det är viktigt att komma ihåg. Och det viktigaste är nog att fråga sig själv varför och för vems skull? Om vi få barn igen skulle jag försöka göra mycket annorlunda och framförallt unna mig själv mer ledig tid de första månaderna. Det är så få månader man är nybliven mamma och den tiden är så dyrbar, både för sin egen och sin bebis skull.
