Utbränd. Utmattad. Att gå in i väggen, den där omtalade väggen. Jag trodde att det var något som hände andra personer, något som aldrig skulle kunna hända mig själv. Trots att jag har flera nära vänner som varit där så förstod jag ändå inte riktigt. Och sen sa det bara pang bom. Och jag såg det som ett sådant misslyckande när läkaren sjukskrev mig för utmattningsdepression, som att jag inte orkade med det som förväntades av mig. Att jag inte orkade med livet och allt var det innebar, ett sådant jävla failure. Idag har jag inte alls samma syn på min sjukskrivning. Men låt oss ta det från början. De första fyra veckorna av min sjukskrivning kändes som en hel evighet, var rädd att jag skulle förlora allt jag byggt upp. Det kändes som att jag kastade in handduken och gav upp. Samtidigt var det en liten lättnad men det vågade jag nog inte erkänna för mig själv där och då. Nu har det gått 9 månader och jag upplever stora minnesluckor från vintern, det känns som den där perioden är från ett annat liv. Ett liv som inte jag levde i utan snarare svävade någonstans ovanför och iakttog. En så märklig känsla. På ett sätt är jag tacksam över min utmattning. Den gjorde att jag tvingades att lyssna på kroppen och dess signaler som jag viftat bort under allt för lång tid. Tacksam över att jag blev sjukskriven precis den fredagen den 25 oktober och att jag inte lät det gå längre, då hade kanske kraschen blivit större och återhämtningen svårare. Jag har kommit till så många insikter de senaste månaderna som jag aldrig hade velat vara utan. Jag har lärt mig om mina egna vanor och beteenden och blivit mer uppmärksam på vem och vad jag behöver ha runt mig. Jag inser också att jag har varit nära den där väggen flera gånger tidigare, har ofta presterat över min kapacitet men skillnaden är att jag alltid sovit bra och lyckats återhämta mig i små mikrodoser här och där. Förra veckan hade jag ett videosamtal med min läkare, min fantastiska läkare Miranda. Jag minns att jag inför första besöket tänkte "vad ska jag säga till henne för att hon ska förstå att jag är lite trött?" medan jag knappt behövde säga något utan att hon förstod precis. Hon som alltid ser rakt igenom mig, som när jag svarar "jo, tack jag mår bra!" skakar på huvudet och ber mig att släppa den där påklistrade fasaden. Hon som jag aldrig lyckats lura, även när jag omedvetet försökt. Så när hon nu beslutade att släppa på min sjukskrivning kändes det så stort. Om hon tror på mig så tror jag bannemig också på mig. Vi avslutade samtalet med "Tack för den här tiden, hoppas inte vi ses igen" och det kändes både lite ledsamt men också hoppfullt. foto Emma Tüll