Alltså jag hatar att stressa. Hatar hatar hatar. Faktum är att stress även hatar mig. För den gör mig så oskön som person. Jag börjar prata alldeles för fort, helt osammanhängande och hinner bara säga en halv mening innan jag redan är på nästa ämne. Jag börjar svettas, får halsbränna och blir illmående. Jag är helt frånvarande och har svårt att fokusera på en sak i taget vilket resulterar i att jag gör lite av allt men aldrig något helt klart. Jag har liksom så mycket att göra just nu att jag istället blir helt handlingsförlamad. Något som i sin tur stressar mig ännu mer. Är jag ensam om detta? Visst finns det positiv stress. Typ den lilla stressen som får mig att ta tag i saker och få tummarna loss. Som att typ rensa garderoben eller vika tvätten. Stress på en lagom nivå. Men det är så lätt att det rinner över till den där ohållbara och osköna stressen. Jag blir lika förbannad på mig själv varje gång. Varför tar jag ALLTID på mig mer än jag hinner med? Alltid. Som att det är något fel med att ha lite färre saker planerat eller att inte vara inbokad precis hela tiden. Det är ta mig tusan svårt att vara sin egen chef, jag är så dålig på att sätta gränser för mig själv och min tid. Är glad att sommaren är här, jag behöver verkligen bryta mina vanor och få lite distans till allting. Efter midsommar är det jag som checkar ut och tar semester. Jag planerar att absolut inte planera någonting. Bara vara. Läs också: Hur vet man vad man vill göra med sitt liv? En klagosång om träning
