Jag var nog knappt ett år när min föräldrar lät flyttlasset gå från lägenheten på Friisgatan mitt i centrala Malmö till Tygelsjö. En teglad radhuslänga med tillhörande garage och parkering. Min bästis Linda bodde två hus bort, Erica på gatan bredvid och min dagmamma Gunilla på andra sidan parkeringen. Min pappa gjorde en lucka i staketet så vi kunde springa fram och tillbaka till varandra genom trädgårdarna. Vi bodde ytterst på längan och från mitt fönster på ovanvåningen hade jag full uppsikt över områdets lekplats och kunde se precis vem som var där innan jag gick ut och lekte. Ville helst vara ensam och ha lekplatsen för mig själv, gick alltid ut när alla andra gick hem. Området skulle inte vinna några skönhetspoäng rent utseendemässigt, men det var helt perfekt att växa upp i. Lugnt, tryggt och enkelt. När jag och Marcus började prata om hus så tror jag aldrig ens vi nämnde radhus. Drömde om villa, stor trädgård och gärna källare eller garage. Men så hamnade vi här, i ett radhusområde. Det första huset vi budade på och föll för, där allt kändes rätt direkt. Här kan ni läsa mer om varför det just blev Gällstaö. Ett område som påminner mycket om det jag själv växte upp i och precis det jag vill ge mina barn. Och jag måste verkligen slå ett slag för att bo i radhus när barnen är små. Barnen har lekkompisar varje dag, det är alltid någon ute som man kan hänga med. Bara på vår lilla gata bor tre tjejer som är födda samma år som Lily, och hennes bästis Astrid bor tvärs över gräsmattan på baksidan. De springer till varandra varje dag, de har sitt egna lilla sociala sammanhang som inte hela tiden måste synkas eller planeras av oss föräldrar. De sysselsätter sig själva ute eller inne, får lunch hos någon, en annan tar med dem på kvällsbad eller cykeltur. Vi lämnar och hämtar ofta tillsammans på förskolan och hjälps åt med det lilla i vardagen. Det där lilla som gör stor skillnad. Så mycket njutning för oss som föräldrar också, det förenklar livet så mycket att bo såhär. Lily som alltid varit blyg och lite försiktig har blommat ut så mycket sen vi flyttade hit. Hon känns så trygg i sig själv och relationen med sina vänner. Trygg med andra vuxna förebilder som alltid finns där. Och Rio som växer upp med ett helt gäng storasystrar som håller i handen, puttar på gungan och tar hand om honom. Det är så jäkla fint att jag inte kan förstå att vi inte alltid haft det såhär. Så glad att barnen får växa upp såhär, mitt i radhusidyllen. foto Emma Tüll (min fina granne och vän. Bara en sån sak va!)
