[caption id="attachment_33835" align="alignnone" width="1000"] foto Hanna Skoog[/caption] Ny månad och nytt ämne i månadens på djupet. Det här är inlägget där ni får ventilera precis det ni känner att ni vill och ni behöver. Stort och smått, precis på den nivån ni känner er bekväma med. Jag får ut så mycket av att dela med mig och ventilera med er och nu är turen er. Månadens ämne är prestationsångest, något som vi även pratar om i veckans poddavsnitt som släpps idag. Vi vill vara bra kompisar, grymma föräldrar, duktiga på att träna, ha ordning och reda i hemmet och känna oss bra. Är det inte lustigt att även de bitarna, där vi egentligen borde känna som minst prestationskrav, till viss del ändå får oss att vilja prestera? Det gör att vi ofta känner oss otillräckliga eftersom vi aldrig får chans att koppla av från våra prestationer. Jag som tidigare trott att jag inte upplevt prestationsångest inser att jag har det i så mycket jag jag gör, både i jobbet men även i min roll som mamma och i mina sociala relationer. Minns ni inlägget om bristen på tid som jag skrev för ett tag sedan? Jag inser mer och mer att det inte är själva tiden som är problemet utan att jag gör varenda sak till en så stor grej. Istället för att framkalla 3 bilder och rama in på väggen som jag velat sedan Lily var nyfödd så gör jag det till världens största projekt där allt ska bli så himla perfekt och bra på alla sätt att det inte blir av alls. Min vilja att prestera i allt jag gör begränsar mig så mycket mer än jag tidigare förstått. Ok, ordet är ert. Vad är er relation till prestationsångest, är det något ni upplever? Hur hanterar ni det? Ni väljer själva om ni vill vara anonyma eller inte, och jag uppmuntrar verkligen till att läsa igenom och svara på varandras kommentarer. Som det finaste av forum 💛
