Det har nu gått prick två veckor sedan lillebror kom till världen och nu känner jag mig redo att dela med mig av hur allting gick. Jag var ju egentligen beräknad igår den 3/2 men han kom alltså 21/1 och det är jag så tacksam för. Okej, låt oss ta det från början... Redan under ELLE-galan på fredagkvällen kände jag att förvärkarna tog en ny nivå och jag förstår inte såhär i efterhand att jag lyckades sitta kvar under hela galan. Värkarna höll i sig hela natten och jag orkade inte lämna sängen på hela lördagen. Sov knappt något natten därpå heller var sängliggandes stort sett hela söndagen också. Halvsov, kollade lite serier på datorn, läste böcker med Lily och stirrade upp i taket. Jag höll min mamma, som redan stod stand-by med väskan packad redo att flyga upp, uppdaterad med jämna mellanrum. Jag kände i hela kroppen att det dragit igång, sen om det skulle ta en dag eller en vecka visste jag inte men jag var säker på att det i alla fall inte skulle dröja ända till februari. Efter lunch blev värkarna längre och mer intensiva, något som hjälpte otroligt mycket var en varm vetekudde på magen. (Tips att införskaffa om ni inte redan har det hemma!) Vetekudden tillsammans med andningen från gravidyogan funkade bra som smärtlindring till en början. Marcus klockade värkarna och såg till att jag varken spände händer, käke eller panna utan var totalt avslappnad. Vår naturliga reflex när något gör ont är ju att göra precis tvärtom och spänna precis varenda muskel i kroppen vilket får motsatt effekt. Vid kl. 11 på förmiddagen ringde jag till BB Stockholm där barnmorskan konstaterade att jag var i latensfasen, jag förstod också på henne att de hade fullt men hon lugnade mig med att mycket kunde ändras under dagen. Jag gav mamma klartecken att flyga upp, kände på mig att vi skulle behöva åka in antingen på natten eller morgonen därpå och då ville jag ha henne här. De följande timmarna fortlöpte utan större drama, jag petade i mig lite havregrynsgröt till middag och packade det sista i BB-väskan. Till slut hittade jag inget bra sätt att hantera värkarna hemma, nu hade jag tre lååånga värkar på 10 minuter och det gick varken att stå eller ligga längre. Marcus ringde BB Stockholm som sa att de höll på att lösa en plats och sa att vi fick komma 45 minuter senare. Yes! Klockan 23.00 kramade vi min mamma hejdå och tog taxi till BB Stockholm, en kvart senare var vi framme. Jag tog några värkar i bilen och det var så fruktansvärt att sitta fastspänd när hela kroppen vred sig. Väl framme tog vi hissen upp till våning 9. Det slog mig återigen hur tyst och lugnt det är när man kommer in på en förlossningsavdelning, totalt tvärtemot vad man ser på film. Den första barnmorskan som mötte oss i dörren klickade jag inte alls med, jag kände det direkt när hon presenterade sig. Hon frågade ifall jag ville ta ett bad och eftersom jag gjorde detta under första förlossningen kändes det som en bra idé. I badet kände jag att värkarna blev mer oregelbundna men desto kraftigare. Jag fick två remmar över magen, en som skulle mäta värkarna och en bebisens hjärtljud. Fast detta var förstås inget hon förklarade, det kändes som att hon inte förklarade något för mig eftersom detta var min andra förlossning. Hela hennes bemötande var otroligt nonchalant, men där och då var jag för fokuserad på att andas rätt och försöka koppla av. I badet började jag med lustgasen och det var så himla skönt, tycker det är så mycket lättare att andas rätt när man har något att hålla i. Efter en timme undersökte barnmorskan mig för första gången. Hon sa med en suck "Ja, här har det ju inte hänt så mycket" och lämnade badrummet. När hon kom tillbaka frågade jag vad det betydde och då sa hon att jag knappt var öppen 2 cm och hon kändes så besviken. Jag fattade ingenting, hur kunde jag haft kraftiga värkar så länge utan att det hänt mer? Jag ville upp ur badet och röra på mig mer för att låta tyngdlagen göra sitt. Marcus fick hjälpa mig upp och be om en skjorta till mig, barnmorskan var redan på väg ut från rummet. Efter en stund kom barnmorskan tillbaka. Hon sa inte så mycket utan satte sig på en stol och bara tittade på mig. Inte en enda gång under de kommande sju timmarna skulle hon fråga mig hur jag mådde, hur det kändes eller ge mig någon som helst vägledning eller bekräftelse på att jag gjorde något bra. Men det visste jag förstås inte då. Men när hon satt där tyst och tittade på mig förstod jag varför inte hon självmant gav mig en skjorta efter badet. Hon tänkte skicka hem oss igen. Jag såg det utan att hon behövde säga något. Sen öppnade hon munnen och bekräftade det jag redan visste. "Ja, ni förstår att det här rummet är ju tänkt att man ska föda barn i så här kan ni ju inte stanna". Det var tydligen en annan kvinna på väg in som skulle föda barn och behövde mitt rum. MEN VAD TUSAN TROR DU JAG HÅLLER PÅ MED DÅ?! ville jag bara vråla åt henne men istället rann all kraft ur mig. Jag kände mig helt värdelös, som att jag bara hittade på allt. Jag ville absolut inte åka hem. Med Lily var jag också bara öppen 2 cm när jag kom in men sen gick allt väldigt fort, så att åka taxi fram och tillbaka var jag inte sugen på, samtidigt förstod jag att detta kunde ta tid. Marcus sa att de fick lösa ett rum åt oss och efter en stund blev vi hänvisade till vad som kändes som en liten skrubb längst bort i korridoren där det stod en smal säng och en stol i mörkret. Hon gav mig två alvedon, ett glas vatten, lustgasen och sa "Dra i snöret om ni vill nåt" och sen lämnade hon oss. Marcus la sig bakom mig på sängen och somnade direkt. Jag låg och lyssnade i mörkret och trodde först jag hörde röster i huvudet innan jag insåg att vi låg i ett rum som var avdelat med gardiner och på andra sidan låg någon annan. Jag tog värktabletterna och tror kanske jag lyckades slumra till en liten stund innan jag vaknade med ett vrål. Värkarna hade tagit helt ny fart och nu var de både regelbundna och kraftiga. Gardinen fladdrade till och personerna på andra sidan lämnade rummet, vem de var och vad de gjorde där vet jag fortfarande inte. Jag försökte samla mig och bli ett med lustgasen men kom helt av mig och här någonstans bröt jag ihop och tårarna bara rann. Vi ringde på barnmorskan som kom in och undersökte mig igen och halleluja, nu var jag öppen 4 cm. Eftersom det var fullt på avdelningen föreslog de att jag skulle testa badet igen och vi blev hänvisade till ett litet rum endast utrustat med en "birth pool", en sådan pool många kvinnor väljer att föda i. Det här badet var så mycket bättre än ett vanligt badkar, här kunde jag röra mig fritt i och värmen i vattnet var smärtlindrande. Blev även uppkopplad till lustgasen som fanns i det rummet och jäklar, den här maskinen var det drag i. Hade blåmärke mitt på näsan i flera dagar efteråt från lustgasen, vi klickade här inne kan man säga. Timmarna här inne minns jag som "ganska så trevliga", haha, och det beror nog på att barnmorskan i stort sätt lämnade oss själva, jag kände att jag hade kontroll, kunde hantera värkarna och var ett med lustgasen igen. Jag drack lite jordgubbssaft ur ett sugrör innan jag blev akut illamående och kräktes upp allt i papperskorgen. Mindes exakt samma scenario från förlossningen med Lily och tänkte att det var ett bra tecken, att bebisen var på väg ner mot spinetaggarna. Precis i samma sekund som jag kräktes kom barnmorskan in och för första gången den natten sken hon upp, även hon kände att det var något positivt på gång. Nu var jag öppen 7 cm, värkarna blev mer intensiva och jag började frysa helt hysteriskt. Vi bestämde att jag skulle komma upp och sätta mig på förlossningspallen för att försöka ta hål på hinnorna, alltså göra så att vattnet skulle gå. Sagt och gjort, under en brutal värk tog barnmorskan hål på hinnorna och vattnet gick. Lite besviken på att ingen av mina förlossningar startat med att vattnet gått hemma, alltid fantiserat om hur det skulle vara. Efter att vattnet väl gått kändes det som allt gick så snabbt men samtidigt som en evighet. Jag fick frågan om jag ville föda i badet och blev helt ställd, den tanken hade aldrig ens slagit mig och Marcus såg lika förvirrad ut. Minns att jag hann tänka "klart som tusan att Hajen ska födas i vattnet, DET är bra bloggmaterial!!" men när jag fick veta att de äntligen hade ett ledigt rum till oss ville jag hellre gå in där. Så strax efter kl. 07.00 rullade de mig i en rullstol genom korridoren mitt i skiftbyte av all personal. Jag hörde kollegor som hejade på varandra, frågade hur natten varit och tjattrade glatt. Jag försökte stänga ute allt brus, slöt ögonen och öppnade dem först två timmar senare. Inne på nya rummet hörde jag den lenaste röst på flera timmar. "Åh Anja vad du har varit duktig, som du kämpat hela natten". Det var min nya barnmorska Sara och jag tror jag började gråta bara av hennes ord. Tack tack tack, äntligen lite bekräftelse! Hon och undersköterskan Annelie hade en helt annan energi och jag kände mig så väl omhändertagen. De inkluderade Marcus på ett helt annat sätt och vi fyra var ett team från första stund. De två efterföljande timmarna här är väldigt luddiga. Han skruvade sig inte ner i förlossningskanalen som han skulle och det tog sådan jäkla tid, efter ett tag höll jag på att ge upp. Jag minns att jag kom till en punkt där jag verkligen kände att jag inte orkade mer, något jag aldrig upplevde under förlossningen med Lily. Och då hade inte ens det värsta börjat än. För att få honom att skruva sig neråt fick jag göra olika övningar, den ena vidrigare än den andra t.ex. "spinning baby". Föreställ er att hela kroppen skälver av smärta samtidigt som du ligger på sidan och någon rullar hela din kropp fram och tillbaka över sängen. Och så skulle jag försöka andas mig genom allt lugnt och sansat. Fy fan. Någonstans här var jag helt uppgiven och hade samtidigt så ont att kroppens reflex var att krysta, fastän det var alldeles för tidigt. Då föreslog barnmorskan att jag ändå skulle försöka krysta ner honom, utan krystvärkar. Jag gjorde några försök och kände hur hela magen skruvade sig och till slut lyckades jag krysta ner honom till rätt läge, något som enligt barnmorskan bara är möjligt som omföderska. När han väl låg rätt så tog det inte länge innan de riktiga krystvärkarna startade och 10 minuter senare, klockan 09:08 måndagen den 21 januari kom han äntligen. Åh, det jag kände där går knappt att beskriva. All smärta släppte och jag bara grät av lättnad och lycka på samma gång. Jag tog försiktigt den späda lilla kroppen, 3540 gram och 50 cm lång, och la honom på mitt bröst. I samma stund som han la sig tillrätta öppnade jag ögonen för första gången på två timmar och möttes av en helt sagolik soluppgång över Danderyd. Det strålade i hela rummet och jag mötte allas blickar. [caption id="attachment_28360" align="alignnone" width="900"] Klockan 09.14, endast sex minuter gammal...[/caption] Nu infann sig precis samma lugn som jag upplevde när vi först kom dit, 10 timmar tidigare. En total stillhet i rummet, som att hela världen stannade upp och inget annat spelade någon roll. Han låg helt stilla på mitt bröst, smackade lite med munnen, sträckte sig och öppnade försiktigt ögonen. Ett sådant ögonblick som gör precis allting värt det, flera gånger om. Det dröjde inte länge innan han tog bröstet och medan vi låg där och tittade på varandra var det dags att krysta ut moderkakan. En sådan detalj jag tycker är värd att nämna eftersom det är något man sällan pratar om men allt är liksom inte över bara för att bebis är ute. Tack och lov gick det snabbt och allt såg fint ut, men fy tusan vad obehagligt det är när de trycker på magen. Efter ett tag fick vi in den efterlängtade frukostbrickan och jag tror jag slukade två mackor i en och samma tugga, de godaste mackorna jag någonsin ätit. Ni som vet ni vet. Den här förlossningen visade sig bli så mycket jobbigare, både mentalt och fysiskt. Dels var det nog på grund av mina förväntningar, jag hade nästan räknat med att detta skulle bli en walk-in-the-park med tanke på hur smidigt allt gick första gången. Tänkte att det skulle gå så mycket enklare och snabbare, men det tog nästan tio timmar jämfört med sju när jag födde Lily. Trots det gick allt väldigt bra och jag är enormt tacksam för det stöd jag fick av barnmorskorna på slutet, de var helt fantastiska. Måste ju också nämna att min vän Amelie sjukt nog hade samma barnmorska som jag hade de första timmarna och hon gillade verkligen henne, så som jag sa, allt handlar verkligen om personkemi. Två timmar efter att han var ute hade jag duschat, fått på mig mina vanliga kläder och väntade otåligt på att vi skulle bli flyttade till BB Hotellet. Marcus och lillebror somnade i soffan och personalen bara skrattade åt mig när jag gick ut i korridoren och frågade när vi skulle gå. De förklarade att jag nog hade lite mycket endorfinpåslag eftersom jag var så pigg. Och trots att jag var helt utmattad efter förlossningen så kände jag mig klarare och starkare än på flera månader. Jag fattar egentligen inte själv hur det gick till, men det var som att allt försvann med förlossningen och när jag stod där i duschen efteråt kom mitt gamla jag tillbaka. Vi stannade ett dygn på BB Hotellet för att få lite tid tillsammans bara vi tre innan vi åkte hem till en förväntansfull och otroligt stolt storasyster. Tänk, nu är vi en familj på fyra ❤️ [caption id="attachment_28355" align="alignnone" width="900"] Första mötet ❤️[/caption] [caption id="attachment_28367" align="alignnone" width="900"] Här är han en exakt liten kopia av Lily.[/caption] Läs också: Min förlossningsberättelse med Lily
