När ens barn kommer upp i en viss ålder, låt oss säga två och uppåt, så börjar det. Denna eviga förhandling. Man köper sig tid, tålamod och gott uppförande genom att stå och förhandla med en minimänniska knappt är en meter hög. De är stenhårda, alldeles för smarta och helt plötsligt kommer man på sig att vrida och vända på argumenten för att inte låta dem vinna. "Om du äter upp så får du glass sen." "Om du inte äter upp så får du inte titta på tv sen." "Om du inte skärper dig nu så får du gå och lägga dig." "Om du inte äter upp så får du gå och lägga dig." "Om du inte äter upp så blir det ingen iPad sen." Hand upp den förälder som känner igen sig? Kanske inte helt pedagogiskt och rätt alla gånger men så är man också bara människa och gör så gott man kan. Men något som verkligen tar emot, alltså verkligen verkligen, är när man använder mat och sömn som "straff" vilket jag ofta tycker förekommer. Tycker aldrig någonsin att mat eller sömn ska bli förknippat med något dåligt, det är liksom för viktigt för att förhandla om. Vi bestämde oss tidigt för att aldrig skulle göra mat till någon stor grej, vi vill inte att Lily ska tolka in någon makt eller laddning i mat. Mat är mat och behövs för att överleva. Men det är inte hela världen om hon äter dåligt en dag, eller en vecka, hon kommer att äta när hon är hungrig. Ibland två tallrikar pasta och köttfärssås och ibland en halv banan. Det är ok. Vi sitter ner tillsammans och äter varje dag, utan tv och padda. Äter hon inte så fine, men vi lockar aldrig med glass eller några andra belöningar. Visst är man mån om att ens barn ska äta, det är för många den eviga stressen och det har jag full respekt för. Nu har det aldrig varit fallet för oss och kanske hade jag resonerat annorlunda annars. Men jag tror också att det kan få så motsatt effekt ju mer man pratar om det och ju större grej man gör av det. Då får man väl hitta några rätter som går hem och köra på det ett tag. Men att hela tiden locka med något annat, att använda godis, glass och andra belöningar för att barnen ska äta upp - ja det känns som en tricky fälla att ta sig ur. Ju äldre barnen blir, desto smartare blir dem och desto snabbare kommer vi vilja köpa oss ur olika situationer för att alla ska bli nöjda och glada. Tror bara man gör sig en jäkligt stor otjänst om man börjar med genvägar redan när de är små. Samma sak gäller med sömnen. Min mamma har alltid haft filosofin att kvällsrutinen ska vara något mysigt, att man ska förknippa sova med något bra och härligt. Kanske har jag ärvt de tankebanorna av henne, för jag skulle aldrig hota eller skrämma Lily med att hon får gå och lägga sig om hon inte lyder, inte äter upp eller inte beter sig. Möjligtvis gå till sitt rum eller bli fråntagen det hon leker med beroende på vad konflikten handlar om. Absolut sätta gränser, vara tydlig och säga till. Men att tvinga henne i säng som resultat av ett bråk eller när man är ledsen känns bara så fel, snacka om att förknippa sängen och sömn med något dåligt. Ingen vill ju somna osams ❤️ foto Pernilla Thelaus
