Fy fan. Det började med att Marcus kände sig dålig i fredags, vi misstänkte direkt att det måste varit något han käkat till lunch. Kvällen gick, jag och Lily gick ut och åt själva, sen vaknade jag framåt morgonen och kände precis samma sak. Det var början på ett riktigt jävla mardrömsdygn. Marcus mådde som tur var bättre dagen efter, samtidigt som jag hade mina absolut värsta timmar. Magsjuk, ute på en nästintill obebodd ö i 30 graders värme. Lägg till att vi även skulle åka en timmes speedboat tillbaka till Koh Lanta den morgonen. Båt?! Jag trodde på riktigt aldrig att det skulle gå, kunde ju knappt stå på benen. Om det inte var för att vi var på väg hemåt och var tvungna att ta den båten hade jag inte rört mig ur fläcken den dagen. Marcus fick ta Lily och all packning, jag fokuserade bara på att andas och överleva. Efter båtturen och en skumpig bilfärd var vi äntligen framme på vårt hotell där vi skulle spendera sista dagen. Det var så fint och jag kunde inte njuta av något. Marcus uppgraderade rummet till det finaste med havsutsikt så jag kunde i alla fall titta på utsikten där jag låg mellan mina krämpor och trodde jag skulle avlida. När jag vaknade idag var jag tack och lov bättre så vi i alla fall kunde resa hem som planerat. Tur i oturen att det inträffade sista dagen, 12 timmars flygresa hade aldrig ens varit att tänka på om jag mått som dagen innan. Vad skulle vi gjort då?! Phu! Känns oerhört skönt att vara hemma i alla fall, även om jag känner min snuvad på sista semesterdagen. Och magsjuka går ju oftast över snabbt men det känns ändå helt otänkbart att man någonsin kommer må bra igen när man mår som värst. Flygresan hem gick i alla fall bra, Lily var så lugn och duktig hela resan. Thank God! Gissa om jag ser fram emot att somna i min egen säng nu ❤
