Vad är inte som det ser ut? Jag har lyssnat när Sofia ställt samma avslutande fråga till alla sina gäster i Ofiltrerat. Jag har lyssnat när andra svarat och har själv besvarat frågan de två gånger jag gästat podden.Det är en så intressant fråga och det spontana svaret är kanske ingenting. Ingenting är väl egentligen som det ser ut? Hur vi uppfattar något och vad vi läser in är olika baserat på våra egna känslor, tankar, rädslor och situation i livet. Många har också svarat instagram och sociala medier och ja det har vi ju lärt oss, ingenting är som det ser ut där.Mitt svar sist jag fick frågan av Sofia var relationer. Tänk vad lite vi vet om andras relationer egentligen? Kanske främst kärleksrelationer men även relationer mellan vänner, kollegor och familj. Vi börjar med att bryta ner kärleksrelation, den som vi till en början ofta delar med oss av till våra vänner. När man börjar dejta någon berättar man ju oftast allt om den nya personen - hur hen är, man berättar detaljer, återger sms och samtal, "nu skrev x såhär, vad ska jag svara på det?" och man ger varandra så otroligt stor inblick i förälskelsen när allt är nytt. Men sen förändras ofta detta. När sker skiftet? Är det när man varit ett par ett tag som man känner att relationen blir mer privat, när man går från jag och hen till vi så slutar man till stor del att dela med sig av relationen? Många kanske har en eller ett par nära vänner man fortfarande berättar allt för men långt ifrån alla. Och sen hör man att någon ska separera eller skilja sig och alla blir så chockade "de som var så himla lyckliga, de som precis gifte sig, de som nyss var på semester ihop” osv. Tänk vad lite vi vet, egentligen. Och det behöver ju inte alltid vara så stora grejer, det kan även vara mindre saker som man vill dölja - som att man bråkar i sin relation. Nu menar jag inte den våldsamma varianten utan det där vardagliga tjafsandet. Jag och Marcus ryker exempelvis alltid ihop när vi har en tid att passa, oavsett om vi ska hem till några vänner, ska iväg och träna, hinna med färjan till jobbet, är på väg till Arlanda eller ska vara någonstans på en viss tid. Efter snart 11 år ihop kan man ju tycka att vi borde lärt oss att parera våra olikheter här och enas om ett sätt att inte gå i total klinch, men icke. Så många gånger vi snäst av varandra och suttit tysta i bilen på för att sen kliva innanför dörren hos våra vänner och låtsas att allt är bra. Så som man gör när man är vuxen och väluppfostrad, man spelar spelet så att ingen annan ska bli obekväm. Men tänk vad befriande om man istället sa "herregud vi tjafsade hela vägen hit och är så sura på varandra!". Hur många tror ni skulle säga, "åh gud, vi gjorde likadant".Tänk om vi vågade ventilera mera. Att berätta att man går i parterapi, säga att man vantrivs på jobbet eller dela med sig av relationen till sin knepiga familj. Att öppna upp om sina utmaningar och dela sina erfarenheter. Nej, det kanske inte passar i alla sammanhang men jag tror vi har så mycket att vinna på att vara mer sanna mot oss själva, att faktiskt våga vara i en känsla även om den inte är härlig alltid och bjuda in till det som skaver, istället för att hålla uppe en fasad.Den där bilden vi är så bra på att måla upp i sociala medier sker ju faktiskt inte bara där, den sker ju även IRL. Varför är vi så måna om att ge sken av att vi är sådär lyckliga och har det bra hela tiden?foto Emma Tüll
