Jag var så nära att avboka träningen när jag såg att dagens wod innehöll löpning. 800 meter löpning närmare bestämt, varvat med pullups, armhävningar och knäböj under 30 minuter. Klockan 9 på morgonen i 25 graders värme. För några månader sedan hade jag aldrig ens övervägt ett sådant pass. Minns att det var ett av de saker jag reagerade på i höstas, att träningen började kännas så himla himla tung. Jag tränade med Sthlm Bootcamp Factory tre pass i veckan och blev så frustrerad över att det aldrig kändes enklare, tvärtom. Med på varje pass hade jag Rio, som alltid var vaken och missnöjd till skillnad från alla andra bebisar som antingen sov eller låg och lyckligt jollrade på en filt. Gillade själva träningen men minns att det till slut blev mer av en mental påfrestning bara att ta mig dit. Såhär i efterhand är det inte konstigt med den totala sömnbristen, jag fick aldrig någon chans att återhämta mig. När jag blev sjukskriven var det som att kroppen la ner. Jag hade ont överallt, som att allting i mig skavde. Min kropp kändes svag och skör och min psykolog ordinerade promenader. Rörelse var viktigt för återhämtningen men jag fick inte komma upp i puls utan enbart promenera eller jogga lite lätt. Jag fattar ju varför rent rationellt, för kroppen är den höga pulsen väldigt lik stresskänslor vilket i sin tur blir negativt. Men jag hade så svårt att komma ut på de där promenaderna, såg det mer som ett slöseri med tid. Efter ett tag gick min psykolog med på att jag även kunde köra lätt styrketräning och då vände allt. Det kändes så skönt, jag tog det väldigt lugnt och märkte snabbt att det gav mer energi än det tog att träna. Som att kroppen äntligen svarade. När Nathalie några veckor senare frågade om jag ville med och träna crossfit blev jag nervös, skulle jag verkligen klara av det? Sist jag körde crossfit var i början av graviditeten med Rio, när jag mådde skit och min dåvarande PT pushade mig alldeles för hårt. Jag gick därifrån och kom aldrig tillbaka, har inte ens tränat upp mina sista PT-pass för jag blev så avskräckt av allt. Hade så dåligt träningssjälvförtroende och hade nästan blivit rädd för att komma upp i puls, rädd för att pusha mig med risken att få ett bakslag. Första passet körde jag och Nathalie på egen hand, jag fick bekanta mig med boxen och testa lite övningar i eget tempo. Sen följde jag med på en wod och ja, det var helt fruktansvärt jobbigt. Det kändes helt fysiskt omöjligt att göra alla de där övningarna i följd. Minns att jag inte klarade av boxjumps eller burpees, fick kliva istället för att hoppa. De följande dagarna kände jag in; hur kändes kroppen, hur kändes huvudet? Var rädd att jag skulle känna ångest eller stress efter träningen men istället gav det mersmak. Så där i vintras, några månader in i min sjukskrivning hittade jag tillbaka till träningen och jag vågar tro att det gjort absolut störst skillnad för mitt mående. Nu har det gått 4 månader och jag är helt hooked. Det är så kul med crossfit, jag tror verkligen att jag har hittat min grej! Även om jag halvvägs in i varje pass tänker "fyyyy fan VARFÖR utsätter jag mig själv för det här?!" så är känslan efteråt oslagbar. Har utvecklats så mycket dessa månader, Inser också hur stor skillnad det är på olika ställen och instruktörer, nu tränar jag på en box här på Ekerö och känner jag att jag verkligen hem. Det är helt okej att vara nybörjare här, alla är så hjälpsamma och fina. Jag lär mig så mycket, både om mig själv och om träning. Vågar pushar mig själv på ett sätt jag inte gjort på länge, kanske för att tempot i mitt liv i övrigt är väldigt lugnt och ger mig utrymme för återhämtning. Jag känner att jag och kroppen äntligen är ett team igen, att vi vill åt samma håll. Att vi vill bygga upp oss tillsammans för att orka mycket och länge framöver. Har till och med anmält mig till en 3-dagars kurs i olympiska lyft nu i sommar, vem är jag ens? Vart ville jag komma med allt detta? Jo, vikten av träning. Oavsett vad man gör, om man gillar promenader, crossfit eller löpning. Hänga på gymmet, i stallet, i simhallen eller vad som. Det spelar ingen roll vad och hur egentligen, bara att man gör det. På sitt sätt och i sin takt. Det låter så klyschigt att man "ska hitta sin egen grej" men jag är helt övertygad om att det är nyckeln till långsiktighet. Jag trodde inte att jag skulle känna såhär igen och det är en sådan personlig revansch och ett tydligt tecken på att jag är på rätt väg. När man hittar en träningsform man inte vill vara utan, då blir träningen enkel. Även när det är riktigt jäkla jobbigt, som passet imorse, så tvivlar jag aldrig på om jag borde vara där eller inte. Unna er själva att hitta dit, den känslan är oslagbar. foto Hanna Skoog
