Det enda som är tråkigare än en blogg som inte uppdateras flitigt är när ett inlägg inleds med "förlåt för dåligt bloggande" men det är det enda jag får ur mig just nu. Just nu går dagarna i ett, jag förstår inte hur timmarna kan passera så fort men jag hinner helt enkelt inte med allt just nu. Och om det är något jag lärde mig efter min utmattning är det att känna efter och känna igen just det här. När jag börjar glömma saker och allt flyter ihop. De senaste dagarna har jag haft en så märklig känsla i kroppen, som att jag inte är ett med min kropp utan som att jag svävar utanpå. Okej det kanske låter flummigt, men jag känner mig varken grundad eller connectad med mig själv alls utan det är nästan samma känsla som när man är berusad. För att inte tala om den förlamande tröttheten. Och det blir så tydligt för mig när jag skriver detta att jag måste dra i handbromsen och stanna upp, säga nej och prioritera mig. Så det blir lite långsammare tempo på alla håll framöver så jag hinner landa lite i allt vad den här hösten innebär. Lägga in mer luft i kalendern och mer icke uppbokad tid, få låta saker ta sin tid. Att ha dubbla jobb börjar ta ut sin rätt och även om det mestadels bara är väldigt kul så måste jag också vara lite snällare mot mig själv och sänka kraven. Det var ju egentligen inte alls det här jag skulle skriva men nu blev det så, orden kom ut innan jag ens hann förstå det själv. Jag som bara tänkte titta in och säga hej och berätta om min lunch idag. Jag och Lisa hade ett lunchmöte på Jacquelines som jag inte varit på tidigare men gillade så mycket – maten, inredningen och hela viben. Känns som jag levt under en sten senaste två åren med utmattning, flytt från stan och sen en pandemi och missat så mycket bra ställen som dykt upp. Fick en sådan nykärlek till Stockholm och ett sug efter att hänga mer i stan!
