"Vad har ni för koppling till Ekerö?" undrar ju de flesta efter att vi köpt hus där. Och sanningen är, egentligen ingen alls. Vi har varken släkt eller familj där och är egentligen relativt obekanta med Ekerö och hela den sidan av stan. Jag har mest förknippat Ekerö med bohemiska Rosenhill där jag både varit på svartklubb och på helgutflykt, inte mer än så. Men för snart 3 och ett halvt år sedan, när Lily var en liten plutt, så frågade min vän Julia ifall jag och Lily ville ställa upp som modeller för hennes nystartade företag. Det hela skulle plåtas en söndag hemma hos hennes vän Anna på Ekerö i slutet av maj och jag minns fortfarande bilresan dit. Det kändes som en hel evighet och lite till att ta sig dit, herregud hur kan folk ens bo såhär långt från stan? När vi väl körde ut på Gällstaö förstod jag varför. Lugnet, naturen och bullerbyn-andan grep tag i mig. Vi befann oss i paradiset! Det gjorde ju inte saken sämre att Anna och hennes familj bor i ett av de snyggaste husen mina ögon någonsin skådat. Vi blev blixtförälskade i allt på en och samma gång – familjen, huset och Gällstaö – och jag kan ha yttrat "vi kommer aldrig lämna det här huset" efter bara en liten stund. Någon vecka senare frågade Anna om vi ville vara hyra huset när de skulle åka på semester under sommaren och jag behöver väl knappt förklara hur snabbt vi sa ja? Ni som hängt med sedan dess minns nog hur det blev. Vi spenderade nästan tre veckor på Gällstaö den sommaren och sedan dess har vi ofta pratat romantiserat om just Ekerö. Tänk om man skulle bo sådär, tänk att det skulle kunna vara vår vardag, tänk att barnen skulle kunna växa upp där. Men varje gång vi pratat om det mer skarpt har vi fegat ur, mest på grund av avståndet in till stan tror jag. Sen vet ni, så köpte våra vänner Nathalie och Daniel radhus på Ekerö och flyttade in i somras. När vi hälsade på dem i mitten av augusti insåg vi att de bor bara några minuter från huset vi hyrde för tre somrar sedan. Ett lyckorus spred sig i hela kroppen när vi körde in på Gällstaö, precis samma lugn som vi tidigare förälskat oss i. Småvägar omgivna av hästhagar, badplatser och lekande barn. Jag har aldrig känt mig hemma någonstans utanför Stockholm så som jag gör där, jag kan inte förklara det. Det bara känns. Knappt tio minuter efter att vi kom dit hade granntjejen bjudit hem Lily för att leka, i hela området sprang barnen fritt och alla dörrar stod på vid gavel. Jag som själv är uppvuxen i radhus kände direkt att det är precis det här vi letat efter. Radhysidyllen! Och jag trodde knappt det var sant när Nathalie berättade att radhuset mitt emot dem snart skulle ut till försäljning, ett hus som var aningen större än deras och perfekt för fyra personer. Jag ringde mäklaren morgonen därpå och tjatade till oss att få komma på en förhandsvisning, trots att huset inte ens låg ute för visning än. Jag och Marcus åkte dit dagen innan vi for till Italien på bröllop, och det var precis sådär perfekt som vi hoppades på. Allt kändes så bra när vi var där, sedan när vi var tillbaka hemma i stan fick vi lite kalla fötter. Sådär höll vi på och velade fram och tillbaka och jämförde med alla andra hus som fanns ute på Hemnet samtidigt men hittade fel på precis alla, tills vi insåg att vi inte behövde leta mer. Vi hade ju hittat vårt hus! Jag kan inte förklara vad det är, det känns bara som att det är meningen att vi ska bo precis där. På Gällstaö, där vi redan prov-bott en sommar och dessutom mitt emot några av våra närmaste vänner. Jag och Nathalie fann varandra när vi pluggade i San Diego för 10 år sedan, tänk om vi då vetat att vi en dag skulle bo i radhus mitt emot varandra och låta barnen växa upp tillsammans. Herregud, nu blir jag blödig. Men jag tror aldrig att jag har sett fram emot något mer än just det.
