Idag packade vi ihop alla våra saker och lämnade Skåne. Hejdå ljuvliga villaliv i Ljunghusen och hej hej stugliv i Tylösand ?Vilket såklart ska bli otroligt härligt det också! Men vi dröjer oss kvar i Ljunghusen ett litet tag. För det hände något med mig den här veckan, som att magkänslan försöker säga mig något. Den senaste tiden har jag känt att livet liksom bara pågår mitt framför mig och funderat mycket på hur jag vill leva MITT liv, hur vi som familj vill leva VÅRT liv. Jag känner mer och mer hur jag lockas av att bo i en mindre stad, eller utanför en mindre stad. Hur jag vill ha lugnet, enkelheten och ja, till och med tristessen. Jag har liksom alltid varit så säker tidigare på att Stockholm är min stad och aldrig velat bo någon annanstans. Inte i Sverige i alla fall. Trodde kanske det skulle ändras när vi fick Lily men det var först nu när vi fick Rio som jag verkligen känner annorlunda. Med två barn känns allt plötsligt annorlunda. Vi är inte längre ett par med barn, vi är en barnfamilj. Och det gör att jag vill ha min familj nära, vill att barnen ska växa upp så som jag gjort. Vill ha naturen, havet och stranden nära. Känna den kritvita sanden mellan tårna och vinden i håret. Allt annat känns oviktigt just nu. Jag älskar att bo i Stockholm och vi har alla våra vänner där, men en del av mig känner för en paus. Och efter vår Skåne-vecka nu känner jag det ännu starkare. Vi skulle framförallt ha råd med en helt annan livsstil här nere än i Sthlm, och ja, det gör ju sitt också... åh kan man liksom få ha det såhär bra, varje dag? Eller är det semesterhjärnan som talar...?! Magiska foton av Hanna Skoog
