[caption id="attachment_30789" align="alignnone" width="1000"] foto Hanna Skoog[/caption] Varje dag tänker jag; ikväll blir det bättre. Ikväll vänder det. Jag ska göra alla rätt för att det ska bli annorlunda, inatt ska Rio sova bra. Vi äter middag, badar och tar det lugnt. Ser till att han är trött men inte övertrött. Vädrar ut i sovrummet så det är perfekt temperatur, inte för varmt och inte för kallt. Samma rutin varje kväll och han somnar nästan alltid på mindre än fem minuter och jag tänker att ikväll vänder det, nu vänder det! Men sen upprepar sig samma mönster som alltid. Han vaknar flera gånger i timmen, bökar runt i sängen, tappar nappen, får välling, är ledsen och behöver nattas om. Såhär håller det på natten lång och mina tankar blir mörkare och mörkare för varje gång jag vaggar, nynnar och tröstar. Vad är det för fel på honom, varför gör han såhär mot mig? Han somnar lätt men vaknar ännu lättare och det känns som vi försökt allt allt ALLT. Värst är det när jag tror att det snart är morgon och mobilen bara visar 01.30. Då vill jag lägga mig ner och skrika. Jag förväntar mig inte att han ska sova ostört natten igenom, men 2-3 timmar i sträck då och då vore F A N T A S T I S K T. Sömnbrist är den värsta sortens tortyr, det känns ju helt orimligt att man ska leva såhär? 😭
