Har fått lära mig i terapin att man ska ha utsatts för extremt hög stress under minst sex månader för att man ska få diagnosen utmattningssyndrom. Har funderat så mycket på när det började gå åt fel håll, när grunden till min utmattning lades... egentligen blev det nog för mycket redan när Lily kom och jag jobbade heltid under min så kallade "mammaledighet". Tog inte ut en enda dag från försäkringskassan, var så krångligt att sätta mig in i hur det fungerade och mycket enklare att bara köra på som vanligt. Sen har det bara rullat på i ett jäkla tempo år efter år och jag har bara skjutit på vilan och återhämtningen. Nästa vecka blir lugnare, till helgen ska jag vila, på semestern kan jag återhämta mig, till sommar, till jul osv... Min styrka är ju att jag klarar av hög belastning. Kan gärna ta på mig allt och lite tid och det har alltid fungerat. Presterar som bäst under stress och trivs med högt tempo. Otåligheten sprider sig som myror i kroppen, jag ser till att få saker gjorda för det är det jag mår bäst av. Och det har alltid funkat, fram tills ja - tills det inte funkade längre... Tills jag inte längre sov något alla, tills mina reserver tömdes och krafterna tog slut, efter att inte ha sovit mer än 2-3 timmar i stöten under nästan ett år så tog jag slut. [caption id="attachment_31501" align="alignnone" width="1000"] foto Hanna Skoog[/caption] Frågan är när, eller kanske snarare om, batteriet någonsin kommer vara tillräckligt laddat igen?
