Känner mig så oerhört berörd av Terese öde, det gör så fysiskt ont i mig. Aldrig upplevt en sådan ångest förut, en förlamande rädsla för döden. Det kommer över mig flera gånger om dagen och då går luften ur, som att allt bara stannar. När livet händer och man inte är beredd. Och sen samtidigt så fortsätter ju mitt lilla liv precis som vanligt. Fast inte helt vanligt ändå, för man får perspektiv när livet visar sina tuffa sidor. Om det är något jag ska ta med mig så är det att vara närvarande i allt jag gör, att ge mer, älska mer och våga känna mer. Livet är här och nu och det gäller att ta vara på varandra hela tiden. Igår spenderade vi hela dagen tillsammans, det kändes viktigt att bara vara nära familjen. Kände att vi behövde komma hemifrån och jag ville skingra tankarna så vi tog en liten tur med båten, premiär för säsongen och även för Rio. Lily hörde när jag och Marcus pratade om Terese och frågade om hon skulle bli frisk snart igen. Jag var glad att jag hade solglasögonen på mig då, för jag kände hur tårarna brände till när jag förklarade för henne att hon inte skulle bli det. Vi puttrade fram längs Djurgårdskanalen och jag kände tacksamhet över att detta är en del av min vardag. Det här med båt verkar vara Rios grej, aldrig sett han så lugn och rofylld förut. Vi hade packat med oss matsäck i form av ostmackor med gurka, banan och iskaffe. Det som fanns hemma. Hur kommer det sig att ostmackan smakar så mycket godare som matsäck än hemma vid frukostbordet? Tillbaka i stan så hade det nästan blåst upp till storm. Vi tog oss hem för ett snabbt ombyte och några minuter senare var vi på väg ut igen. Hela familjen i träningskläder, redo för att springa intervaller ihop. Innan Lily tränade jag och Marcus ofta ihop, sen har det inte riktigt blivit av. Inbillat mig att vi måste lösa av varandra med barnen för att få ihop träningen men nu tänkte jag om, tänkte så som jag vet att Terese skulle gjort. Ta med dem, hela familjen ska vara med. Vi körde Alexandras back-intervaller som ni kan läsa mer om här. Hade blodsmak i munnen efteråt, inte sprungit sen jag blev gravid för ett år sedan. Det var grymt flåsigt men jag är så glad att kroppen kändes bra. Den höll och jag fick mersmak! (när blodsmaken lagt sig, hehe). Lily startade först och sen sprang vi efter henne. Hon fullkomligt tjöt av lycka när vi sprang ikapp henne. Det första hon frågade när hon slog upp ögonen imorse var ifall vi skulle ha springtävling idag igen. Uppmuntrar alla att ta med familjen, kollegorna eller vännerna ut och lufsa, jogga eller springa ihop. Spring för Terese, åh kan vi inte alla springa för Terese? Röra på oss för att vi kan och för alla som inte kan. Något vi så ofta tar för givet men som lika plötsligt kan ryckas ifrån oss. Och bidra till insamlingen här. Älskade unge. Jag ska lära dig allt om rörelseglädje från och med nu, det är mitt löfte till dig!
