De flesta här tappar hakan när vi berättar att Marcus är pappaledig. "Pappa-eh-what-vadåå?!" Vi får upprepa det gång på gång, förklara och förtydliga. Det här med föräldrarledighet och särskilt pappaledighet är ju inte direkt vanligt här i USA. Ytterst få amerikanska företag har bra villkor när det kommer till att bilda familj. En kompis till mig berättade att på hennes jobb får kvinnan 3 veckors "ledigt" från jobbet, sen måste hon komma tillbaka om hon vill behålla sitt jobb. Alltså, TRE veckor efter förlossningen?! Gissar på att det inte är en kvinna som fött barn som satt den regeln. Hos frisören berättade en annan kvinna att hon hade nyss börjat jobba igen. Hennes 5 månader gamla dotter turades familj och släktingar att ta hand om medan hon arbetade heltid. Och att pappan skulle vara ledig är inget alternativ. Tänk att lämna bort sin 5 månaders dotter 8-9 timmar om dagen? Värker i mitt hjärta bara av att tänka på det!! Dagis och förskola är helt galet dyrt så det börjar man sällan med förrän barnen är 2-3 år gamla, även en nanny kostar ju mycket pengar. Detta resulterar i att kvinnan ofta slutar jobba när hon får barn och blir hemmafru istället. Förstå mig rätt. All cred till kvinnor som är hemma med barnen, de gör ett otroligt viktigt och tungt jobb och något jag absolut beundrar. Dock är det för mig helt skevt att "tvingas" till det pga ett totalt bakåtsträvande icke-system som finns här. Känns ju inte som om det kommer bli så mycket bättre nu med Trump i spetsen heller. Det är lätt att bli hemmablind och ta saker för givet. Gnälla på Sverige, den långa vintern, höga skatter osv. Men tusan, har vi inte det rätt så jäkla bra ändå? Ibland behöver man helt klart komma bort för att få perspektiv och uppskatta det man har.
