Ett år har gått. Ett år sedan min kropp stängde av, ett år sedan livet tvingade mig till en paus. Ett år sedan jag blev sjukskriven. En årsdag jag gärna varit utan men som nu är en del av mig. Har försökt formulera den här texten i flera dagar, i hopp om att kunna dela med mig av stora ord, någon slags slutsats eller viktig insikt. Det går inte, jag är inte där än. Men till alla ni som kämpar, som befinner sig nere på botten och känner att likgiltigheten blivit en del av er så vill jag bara säga; det kommer inte alltid vara såhär. Det kommer att komma en tid efter den här. Och det går att må bra igen, det går att känna sig glad och stark. Det går. Jag mår bra nu. foto Emma Tüll
