Låg och nattade Rio i sängen för en stund sen, hans varma lilla kropp intill min. När han somnat låg jag kvar och lyssnade på hans tunga små andetag, samtidigt som jag scrollade lite i mobilen. Gick in på Facebook och det första jag möttes av var de fruktansvärda orden om Terese, skriven av hennes man. Läste att hon valt att bli sövd under sin sista tid i livet. Läste medans hela min kropp skakade och tårarna forsade... jag kan inte förstå, det har gått så snabbt. Från att de väntade sitt tredje barn till cysta, avbruten graviditet, cancerbesked och nu har hon sagt hejdå till sin man och sina barn... ?? [caption id="attachment_29467" align="alignnone" width="1960"] Jag och Terese på min bokrelease 2017. Foto Sara Holmberg.[/caption] Jag är inte nära Terese men hon har på något sätt alltid varit där. Vi gick samma utbildning, hon gick ut nåt år innan mig, och jag minns när hon kom tillbaka och föreläste för oss om sitt jobb som bloggare. Blev så inspirerad av att hon lyckats göra sin hobby till sitt jobb, även om jag då inte hade en tanke på att börja blogga själv. Sedan dess har våra vägar korsats vid flera tillfällen under åren och hon är en sådan som jag alltid räknat med, alltid stöttat och uppmuntrat mig. En otroligt stark och energisk tjej med en sådan livsglädje. Åh, jag kan inte ta in detta, det går inte. Livets jävla jävligaste orättvisa. Imorgon springer jag min första runda efter graviditeten och självklart springer jag för Terese ❤️
