Redan igår låg hösten där och lurade, det blåste i äppelträden utanför oss på ett sätt som det inte gjort på flera månader. Jag kom på mig själv med att stänga altandörren för att det drog kallt, en känsla jag nästan glömt bort. Hela kroppen skriker nej nej, såhär ska det ju inte vara?! Jag vill inte komprimera min kropp till ett par tighta jeans och jag vägrar att använda strumpor eller stängda skor. Jag är inte redo. Allt trycker på fel ställen och känns bara fel. Jag vill ha luftiga plagg, bara ben och ett solkysst hud länge till. Hösten. En så definitiv början och samtidigt ett så definitivt slut. End of an era. Med hösten kommer alltid mixade känslor, varje år hör mig själv säga "jag älskar hösten!" men på något sätt känner jag mig inte helt redo än. Är det inte juni, juli, augusti som Gessle sjunger? Minst en veckas sommar kvar då alltså, eller flera? Kanske är det för att vi snart har det bakom oss, det där vi längtar efter hela året. Den svenska sommaren. Det är ju något fint i den där längtan och förväntan när man har något framför sig. Som att man nästan njuter av att räkna ner inför en resa eller något kul som ska hända, planerandet och lyckan i bröstet när man hör sig själv säga "åh vad vi längtar, det ska bli så härligt". Och nu när vardagen drar igång igen så infinner sig stressen över allt man förväntat sig och velat men kanske inte hunnit? Har jag njutit tillräckligt mycket? Badat tillräckligt? Varit sådär spontan och härlig som jag inbillar mig att man bara kan vara på sommaren? foto Emma Tüll
