För precis fyra år sedan var vi i San Diego just nu. Lily hade precis fyllt 1 och nu skulle vi spendera tre månader där tillsammans bara hon, jag och Marcus. Vi tre. Hon var hela vår värld. Våra liv förändrades såklart när vi blev föräldrar, men när jag ser tillbaka på alla bilder inser jag hur mycket vi gjorde tillsammans när Lily var liten. Hon var lugn och trygg redan som bebis och det var så självklart för oss att låta henne följa med på allt, under hennes första år var vi i Thailand, New York, San Diego, Gotland, Malmö och Halmstad. Vi bilade, flög, åkte tåg, åt på restauranger, bodde på hotell, tog med henne på jobbet, middagar på stan, hos våra vänner och allt vi gjorde. Hon var verkligen en del av oss och i allt vi gjorde. Jag önskar så att vi fick uppleva samma sak med Rio, att han fått ha oss för sig själv lika mycket som Lily fick de där första tre åren och att vi fått uppleva allt för första gången även tillsammans med honom. Att han skulle vara hela vår värld, bara han ett tag. Nu är en lillebror och ett småsyskon speciellt och häftigt på ett annat sätt. Men det är stor skillnad mellan att ha ett och två barn, tvåan liksom bara hänger med som alla säger. Och så är det kanske, men det är något som gjort mig så splittrad. Att inte kunna räcka till för dem båda, speciellt när de båda är små och behöver en lika mycket fast på helt olika sätt. Att inte fått chansen att skapa samma typ av första minnen med honom, att ingenting känts lika speciellt med honom eftersom vi redan gjort det innan. Och jag vet ju att det inte alls handlar om resor och upplevelser, varken Rio eller Lily kräver något mer av oss än uppmärksamhet, närvaro och kärlek. Men det första året med Rio var så jobbigt på alla sätt att jag inte alls kunde njuta av det och jag tror det har skapat ett litet sår i mig, det året stal så mycket energi att ingenting längre kändes kul. Och jag kan inte låta bli att undra om det varit likadant, om vi upplevt att allt var lika jobbigt om han istället vore första barnet och vi haft oändligt med tid att ge honom? Om vi inte redan varit slutkörda och gått på sparlåga när vi skulle få oss en utmaning utöver vad vi kanske orkade med? Det är egentligen först nu, när han snart ska fylla 2 som jag känner att jag helt kan ge mig hän och njuta av hela honom och all hans charm utan att det tar mer energi än det ger. Gud, det tar verkligen emot att erkänna det här. Och nu vill jag liksom ta igen de första två åren och försöka uppleva allt i hans lilla värld, denna underbara lilla person som idag är en del av hela min värld.
