Halvsitter i sängen med Rio sovandes på bröstet. Han har feber och hans blöta små lockar i nacken klibbar fast vid min haka så jag blir alldeles svettig. Klockan visar 05:10. Han har legat här ett tag, hans lilla kropp och varm och tung och jag vet att jag borde lägga ner honom i sin säng så jag själv får sova en stund innan det är morgon. Men han har sovit så dåligt de senaste nätterna och jag vill inte riskera att han vaknar när jag lägger ner honom, så som han alltid gör. Hans sömn känns viktigare än min nu, bara han får några bra nätter så vi kommer i rätt fas. Ringde en jouröppen vårdcentral tidigare idag och grät i telefonen, "jag måste få sova i natt, vi måste få sova i natt!". Sköterskan meddelande att de fått ett återbud en timme senare och det kändes som en sådan lättnad, en början till att ta reda på vad det är för fel. Läkaren tyckte att Rio var röd och irriterad i ena örat, så vi fick Kåvepenin som vi nu ska ta i fem dagar. Vågar inte hoppas på för mycket, men kanske kommer han sova lite bättre av det. Jag vet egentligen inte hur man orkar, hur jag orkar, men på något sätt så gör man ju det ändå. Jag vet att jag egentligen borde gå och lägga mig samtidigt som Rio på kvällen så jag får några extra timmars sömn men jag drar mig så från att sova. Att natta om honom känns inte ens jobbigt så länge jag är vaken, det är alla uppvak på natten jag blir knäpp av. Får ett sådant tryck för bröstet varje gång jag blir väckt på natten så det känns lättare att vara vaken. Natten skulle bli så oändligt lång om den började redan vid åtta på kvällen, jag vill hellre ligga i sängen så få timmar som möjligt för att den ska passera snabbt. Och vet ni? Jag har kommit till en punkt där jag är så trött att jag inte känner någon trötthet, känner mig mer likgiltig och totalt avtrubbad. Varken glad eller ledsen, arg eller trött. Jag bara är och det är en känsla jag har svårt att sätta fingrarna på.
