[caption id="attachment_35174" align="alignnone" width="1000"] foto Hanna Skoog[/caption] Jag känner mig matt just nu. På män och media. På mäns utrymme i media. På att det liksom aldrig tar slut, den ena idiotien banar väg för den andra och det känns som vi tar ett steg framåt och femton bakåt och jag vill bara vråla VAD FAN ÄR PROBLEMET MED ALLA DESSA MÄN, vad gick så snett? Det är mycket känslor som bubblar i mig som jag sällan ventilerar här. Kanske bottnar det i någon slags rädsla. Rädsla över att jag formulerar mig fel eller inte kan uttrycka mig tillräckligt klokt och påläst i frågan gör att jag ibland inte uttrycker något alls. Rädsla över att jag inte får med alla perspektiv eller synsätt. Rädslan över att jag förväntas knyta ihop alla tankar i något vettigt håller mig tillbaka. Jag märker att det ofta hämmar mig, att jag har svårt att blogga och få ur mig alls nåt när tankarna är någon annanstans. På livet alla orättvisor och alla dessa jävla män. Och på tal om, var är alla män i debatten? Alla dessa vettiga kloka och fina män som många av oss har runt oss. Alla ”inte alla män-män” som aldrig skulle bete sig illa mot kvinnor eller ens påstår sig känna någon som skulle göra det. Varför är de så tysta, varför hör vi inte dem? Bryr de sig inte? Orkar de inte? Vågar de inte? Någon jämförde det med Black lives matter, att man har svårt som vit och priviligerad sätta sig in i frågan. Att det hur självklart än må vara att hålla sig på rätt sida här så är är det samtidigt svårt att känna den där brinnande kampen och förstå på riktigt om man inte själv tillhör den som är utsatt. Vad tror ni?
