Jag har alltid haft en förkärlek för just påsken, den känns liksom så välkommen. Långledigt precis när man längtar efter det som mest och inga skyldigheter eller ångest som andra högtider kan framkalla. En påsk jag minns speciellt var för sex år sedan när jag och Marcus precis hade träffats. Jag hade varit i New York med några tjejkompisar och landade i Stockholm på påskafton. Vi var sååå trötta och galet slitna efter resan och längtade bara efter att sova. Men Stockholm mottog oss med riktig sommarvärme (känns svårt att tänka sig när man tittar ut idag) och det var liksom helt omöjligt att sitta inne. Så vi drack vin mitt på dagen, låg och solade i parken och sen blev vi upphämtade av några vänner till Marcus med deras båt och åkte ut i skärgården. Att äntligen ses efter 11 dagar ifrån varandra (en mindre evighet ju!) var så magiskt. Vi var så nykära och det pirrade i hela kroppen bara av att få vara tillsammans, ni vet när en blick får hela kroppen att skaka. Sedan dess har både den här underbara mannen och påsken alltid haft en speciell plats hos mig.
