Jag mår som allra bäst när jag får göra något och hålla mig sysselsatt. Det tar tagit mig många år och inse varför jag är så dålig på att inte göra någonting alls, men att ligga raklång på sofflocket finner jag ingen njutning i alls. Att vila innebär för mig inte att sitta ner och inte göra något, det kan snarare stressa mig. Tidigare trodde jag att jag bara var dålig på att slappna av men jag inser nu att avkoppling för mig ÄR att rensa garderoben, sortera i köket, städa och sortera inne på Lilys rum eller slänga in några maskiner tvätt. Men alltså jag hör ju själv hur fruktansvärt trist det låter, vem är jag ens?? Tror det är min högkänsliga själ som blir så stressad av oordning och stök att jag fullkomligt njuter när jag ser att något händer och ser resultat. Har en never ending att-göra-lista i mitt huvud och njuter så när jag kan bocka av den steg för steg. Marcus och jag är btw totalt olika här, inte helt otippat. Så igår när han och Lily var på gymnastik så tog jag med mig Rio i en hyrbil och körde till Plantagen. Vi var nästan helt själva där och jag gick och botaniserade bland alla växter och krukor. Det ÄR avkoppling för mig! Alltså är detta en klassisk kvinnofälla eller är det bara ett personlighetsdrag? Någon som känner igen sig? Rio sov för övrigt hur bra som helst i babyskyddet, tror han gillar att ligga lite mer upprätt än raklång. Ska koppla på babyskydder på vagnen idag när jag ska iväg på lunch - tänk så sover han sig igenom hela lunchen då? Okej antagligen inte eftersom jag troligtvis just jinxade det, haha.
