En kass grej med hela låt-oss-alla-jobba-hemifrån är ju att gränsen mellan jobb och fritid suddas ut och att vi är så otroligt jäkla tillgängliga precis hela tiden. Bra ibland, men inte alltid. Som när vi redan i söndags insåg att vi skulle behöva vabba den här veckan orkade jag inte slå knut på mig själv. Jag bestämde mig för att vabba både måndag och tisdag för att inte stressa upp mig. Bara för att förtydliga, att vabba är att vara ledig från jobb för att ta hand om sjukt barn. Så. Sen har begreppet vobba dykt upp, vilket jag själv har gjort många gånger - alltså jobbat fast barnen varit hemma. (Och då obv inte tagit ut någon ersättning från Försäkringskassan). Allra oftast har jag gjort precis så, försökt trolla och vara alla till lags 🤯 Men aldrig utan att jag känt mig totalt sönderstressad och aldrig utan att jag känt mig som världens sämsta mamma som mutat barnen med kakor och obegränsat med skärmtid samtidigt som de förvandlat vardagsrummet till koja och jag låtit dem komma undan med precis allt, "bara mamma får jobba lite till". Och samtidigt känt mig otillräcklig och värdelös på jobbet för att jag inte kunnat ha samma fokus eller kunnat lägga lika mycket tid på det som jag hade önskat. Så ja, igår blev jag less och ärligt talat ganska ledsen när jag fick det här: "Jag vet att du vabbar idag men hinner du ändå svara på mitt mejl och återkomma under dagen?" Vi måste sluta stressa varandra, ett inlägg jag skrev 2019 och som är lika aktuellt nu. Snälla nån, jag jobbar varken som president eller läkare, så viktigt är det inte att vara anträffbar och tillgänglig prick precis hela tiden. Att vara en 100 % närvarande förälder när mitt barn är ynklig och behöver mig som mest är så mycket bättre än att vobba och känna mig otillräcklig både på jobbet och som mamma. I måndags var vi ute i solen med grannarna som också vabbade, igår låg Rio som ett plåster på mig i soffan när vi kollade på tv. Om jag hade kunnat sitta i mobilen samtidigt och göra ett halvbra jobb? Absolut. Men jag hade noll ork över och den stora frågan är väl egentligen varför, för vems skull? 🤷🏼♀️ För sin egen eller för sina kollegor? För att inte förlora inkomst? Eller handlar det om prestige, att se bra ut och att visa att man minsann kan klara av allt på samma gång? Eller helt enkelt för att man måste? Jag har förståelse för alla anledningar. (Samtidigt så kanske ens arbetsbörda inte är helt optimalt om så mycket ansvar vilar enbart på en själv att man inte kan vabba utan att allting faller. Det är ju en oerhörd stress bara i sig). Jag hoppas också på förståelse tillbaka, när jag säger att jag vabbar, att jag då inte förväntas svara på mejl eller sen få påminnelser på sms just för att jag inte svarar på mejl. Det handlar om att sätta en gräns för mig själv, för att jag ska orka, en gräns som jag utgår från att alla förstår och respekterar. Och som jag jobbat med att just sätta gränser, kanske den svåraste men också viktigaste lärdomen efter min utmattning 🧠 Hur resonerar ni?