[caption id="attachment_33420" align="alignnone" width="1000" height="667" alt=""] foto Hanna Skoog[/caption] Tankar om tid. Jag prioriterar bort, tackar nej till mycket, sänker ribban och skjuter upp allt som går att skjuta upp. Men ändå, jag gör liksom hela tiden men ändå hinner jag inget? Jaja, nu tänker ni att jag gör fel eller är långsam men det är inte det heller. Livet i sig äter liksom upp min tid. Jag hinner oftast det jag måste – som att jobba, laga mat, träna, småplocka här hemma, hänga med barnen och träffa någon vän då och då. Men allt annat då? Alla lustfyllda och härliga saker som jag vill fylla livet med. Alla böcker jag vill läsa, serier jag vill kolla. Foton jag vill förstora upp och göra tavlor av. Vänner jag vill gå långa promenader med och minnen jag vill skapa. Höstblommor jag vill plantera och alla äpplen vi skulle ta vara på och musta, ja det blev det inget av. Vill även ha tid att göra absolut ingenting, gillar ju att vi ofta drar runt på helgerna utan att få något vettigt gjort. Men sen allt som kanske behöver göras för att få en lite härligare vardag, som att fundera över hur vi ska ha det i sovrummet. Det rum som har fått minst kärlek sen vi flyttade in, det liknar mest ett förråd av kaos. Ska vi platsbygga en garderob eller nöja oss med skjutdörrar från IKEA? Skulle behöva inventera barnens skor och vinterkläder, Lily påpekade att alla hennes skor är för små vilket jag inte märkt eftersom hon gått i sandaler hela sommaren. Vi har nära till förskolan, nära till träningen, nära till mataffären. Jag jobbar ju oftast hemma och kan faktiskt hänga en maskin tvätt mellan mailen, duka undan morgonstöket efter att jag lämnat barnen på förskolan och tränar ofta på lunchen. Utan att jag för den delen fastnar i fixar-fällan och gör en massa här hemma under dagarna. Det är okej att det är stökigt här hemma, jag kan jobba på ändå och tycker liksom inte att det är där skon klämmer. Men ändå, vart tar dagarna vägen? Förstå mig rätt här, det är inte en känsla av stress utan mer en känsla av ledsamhet. Att klockan liksom tickar för snabbt. Vi har förvisso ingen avlastning med barnen, ingen familj nära och ytterst sällan barnvakt. Men är det verkligen småbarnslivet som är tidstjuven här? Jag tänker alla som lever med större barn eller utan barn, har de oceaner med tid de kan strössla där de vill? Jag tror inte det. Är jag ensam om att känna såhär? Att veckorna går så snabbt och att det alltid är fredag eller måndag, slutet på en vecka som nyss börjat eller början på en ny som precis slutat. Jag vill på riktigt veta. Hur gör alla andra, hur gör ni? Och alla ni som lever ihop där båda är heltidsanställda och har barn, hur tusan får ni ihop det? Har ni några unika vardagshacks att bjuda på eller är det bara såhär det vuxna (småbarns) livet ser ut?
