Slog mig hur lite jag är ute och rullar vagn nu mot när Lily var bebis. Med henne gick jag överallt alltid, hon älskade vagnen och sov som allra bäst då. Rio har ju aldrig gillat vagnen, visst har det blivit bättre, men att gå på långpromenad är uteslutet såvida jag inte vill ha honom i selen och helt ärligt är jag så jäkla trött på det nu. Det börjar bli tungt och jag blir så less bara av att knäppa på mig den. Dagtid sover Rio som allra bäst hemma i sin säng, och då passar jag på att jobba. Det är i sig jätteskönt, samtidigt som jag känner mig som jordens lataste mamma som inte är ute och promenerar med vagnen två gånger om dagen. Så som man liksom "ska" göra när man är mammaledig. Ser andra mammor som går med vagnarna tillsammans och det ser så jäkla härligt ut. Måste hela tiden påminna mig själv om att 1. min bebis ändå inte gillar att åka vagn 2. jag jag är inte helt mammaledig som många andra utan jobbar varje dag. Trots att jag vet detta måste jag liksom påminna mig själv om det så jag inte drabbas av dåligt samvete varenda dag. I lördags gav vi oss i alla fall ut, det bästa med att även ha en 4-åring är ju faktiskt att man tar sig ut trots en vagnvägrande bebis. Vi gick bort till hästarna en bit från där vi bor, och jag insåg hur lyckligt lottade vi är som har kunnat ha det här runt husknuten, trots att vi bor inne i stan. Rio var konstant missnöjd med jag och Lily plockade färgglada löv, klappade hästar och njöt av höstsolen som värmde.
