Idag fick jag smaka på min absolut värsta mardröm när jag skulle hämta Lily. Under eftermiddagen fick jag en notis i förskole-appen att hennes avdelning var ute i lekparken och eftersom jag var lite tidig gick jag raka vägen dit. På vägen möter jag en av Lilys pedagoger som är på väg därifrån med två barn, jag tänkte att de kanske gick tillbaka lite tidigare. Jag frågar om Lily är kvar i parken och hon ser helt frågande ut. "Neeej, Lily är inte kvar..." säger hon. Jag blir iskall i hela kroppen. Vadå, inte kvar?! Jag frågade då om Marcus redan hade hämtat henne, tänkte att det kanske var en miss i vår kommunikation, men då säger hon att hon inte vet. Inte vet?! Jag ringde Marcus direkt och hörde direkt att han inte förstod vad jag pratade om. Han hade inte hämtat henne. Jag kände hur luften gick ur mig och tankarna for direkt tillbaka till händelsen i Malmö för några veckor sedan. Jag halvsprang bort till lekparken med Rio i selen och först då frågar pedagogen om jag kollat efter henne inne på förskolan? Tydligen hade en grupp gått tillbaka tidigare och med hennes kollega och hon trodde att Lily var en av dem. Vrålade "kunde du inte sagt det från början?!?!?!!?" varpå hon häver ur sig "men du la inte fram frågan så...". Jag blev tokig och rusade bort till förskolan, mötte Marcus i dörren och Lily såg helt paff ut när vi båda kom infarande med andan i halsen. Pedagogen tog för givet att jag först varit på förskolan och sen gått mot parken, medan jag drog alldeles förhastade slutsatser och greps av panik när hon sa att Lily inte var kvar. Åh, jag hann tänka så många tankar under de där minuterna. Tänk vad sjukt egentligen att vi lämnar det allra dyrbaraste vi har i händerna på någon annan flera timmar varje dag. Phu. Mycket drama för ett litet missförstånd, det där vill jag aldrig uppleva igen.
