Han är fantastisk söt, stort grattis! Förstår att Lily är stolt över lillebror <3 Undrar om du hade velat skriva ett blogginlägg eller prata i er podd, om skillnaden mellan 1 och 2 barns mamma och hur det kändes att bli mamma första gången jämfört med nu? Hur gammal var du när du blev mamma till Lily? Jag är nyss fyllda 28 och har alltid vetat jag vill ha barn men vet inte när tusan man är redo. Vi har bostadsrätt, en liten 2a och fast anställning. Min sambo är 30 och från att ha varit väldigt barnkär så tänker jag på barn och familj varje dag nu. Verkar såååå mysigt! Men också lite rädd, grejar jag ansvaret? Är jag verkligen redo eller vill jag ha några funny years till? Åh, tack snälla! Tvåbarnslivet ja, var ska jag börja? Jag har aldrig sett mig själv som en typiskt barnkär person. Ni vet, jag har aldrig jobbat på dagis, passat barn eller gullat med andras barn. Lite som med hundar, söta och gulliga på avstånd liksom hehe. Men så blev jag kär och när allt föll på plats så var tydligen visst en sådan person som ville ha barn. Jag var 29 år när jag blev gravid, vi hade varit tillsammans i fyra år och var nyförlovade. Marcus är ju nio år äldre än mig så hans biologiska klocka hade tickat ett tag ☺️ Medan Marcus hade en totalt romantiserad bild av barn såg jag framför mig att vi aldrig skulle få sova, bara bråka hela tiden och att allt skulle bli så mycket jobbigare. Tror att denna, hehe något cyniska och överdrivet realistiska, bild gjorde mig rustad på ett sätt som jag är väldigt glad för. För vet ni, jag tyckte inte att det var så tokigt att bli förälder trots allt. Tvärtom så fann mig väldigt snabbt i mammarollen och insåg ganska snabbt att Lily inte var ett barn, hon var vårt barn och det är en jäkla skillnad. Att vara mamma till just henne och att leva livet med henne vid min sida är bättre än jag någonsin kunde föreställa mig. Det är så lätt att man tänker att man ska hinna göra massa kul innan man skaffar barn och jag är väldigt glad att vi hade fyra barnfri år tillsammans där vi hann resa, festa och leva det livet fullt ut. Livet med barn är såklart annorlunda, på gott och ont, men något som verkligen slår mig är hur jag uppskattar små saker i vardagen. Som att gå och fika med Lily och dela på en bulle, att svara på hennes funderingar och att se världen i hennes ögon. Att vara förälder har gett mig perspektiv på livet, jag är mer närvarande i nuet och känner mig tryggare som person med vad som är viktigt för mig. Den stora skillnaden nu är att vi gått från ett par med barn till en tvåbarnsfamilj. Vi kan inte vara riktigt lika spontana, egentiden är just nu lika med noll och merparten av våra sms och telefonsamtal under dagen handlar om hämtning, handling, mat eller något annat praktiskt. Romantiskt va? Bortsett från det känner vi oss otroligt mycket lugnare med bebis nummer två - vi har ju gjort detta innan och det gick ju ganska bra. Inget är nytt och läskigt på samma sätt och Rio bara hänger på. Rio kändes så självklar från första stund och jag njuter verkligen av varenda dag med honom. Det svåra är att räcka till men det tror jag är en känsla som kommer med the motherhood, oavsett om man har 1 eller 11 barn. Jag kan inte svara på din fråga, det kan bara du själv, men jag tänker lite såhär; man kommer kanske aldrig till en punkt när man känner sig helt redo för att skaffa barn. Det finns alltid saker på ens bucketlist men vill göra, resor man vill åka på, fester man vill gå på och man kan vända och vrida på det i all oändlighet. Det viktigaste tror jag är att man är med rätt person som vill samma sak som en själv, sen får man ta det därifrån. För det finns ingenting som kan förbereda en på den känslomässiga berg-och-dalbana som föräldrarskapet innebär, men när man väl är där så blir man liksom redo. Livet 2.0 ❤️ foto Hanna Skoog
