[caption id="attachment_33020" width="1024" height="1536"] foto Emma Tüll[/caption] Har så mycket tunga tankar som snurrar i mitt huvud just nu, tankar som jag inte vet vad jag ska göra av. Vet inte vart jag vill komma med detta men måste bara ventilera innan det svämmar över totalt. Jag känner så mycket, känner för och med så många att jag inte kan sortera det. Gråter hulkandes när jag slöscrollar på Instagram och klickar mig in på en familj där dottern fått cancer. En annan beskriver saknaden av sin pappa. En annan skriver om deras änglabarn, barn som aldrig kom. En annan delar med sig av sin uppväxt, om övergrepp och våld i hemmet. Jag går totalt sönder, jag kan inte ta in mer. Tidigare var det någons mamma, äldre släkting eller kanske någon kändis som fick cancer. Nu är det vänner och personer i min närhet som får dessa fruktansvärda besked. Vänner som kämpar med IVF och missfall. Vänner som skiljer sig, som går igenom tuffa livskriser, som blir sjuka. Vänner vars barn blir sjuka. Inser att vi har kommit hit nu. Hit där livet känns både skört och fientligt på samma gång. Där livet prövar en på riktigt. Och jag känner mig helt handfallen. Ska det vara såhär? Ena dagen vill jag kriga för världens alla orättvisor. Engagera mig mer, jobba för barns utsatthet, våld mot kvinnor, utbilda mig inom vården och göra allt jag kan för att förändra. Viga mitt liv åt att göra någonting meningsfullt, meningsfullt på riktigt. Samtidigt tvivlar jag på att jag skulle klara av det, jag som känner så otroligt mycket, hur skulle det ens gå? De dagarna vill jag bara ducka för allt, sluta läsa och höra om allt skit som händer hela jävla tiden, jag kan inte ta in mer. Lägg på den konstanta oron man känner som förälder, en oro som bara växer och gror i takt med barnen. När de är små ska man skydda dem från alla tänkbara faror - inte ramla och slå sig, inte sätta i halsen, inte slå i huvudet och inte springa rakt ut i vägen. När de blir äldre ska vi skydda dem från alla riktiga faror, lära dem att alla människor inte är goda, lära dem att hantera den riktiga världen där jag inte längre har total kontroll. Jag börjar redan oro mig för att Lily ska börja skolan om ett år, hon är ju bara ett litet barn, hur ska det gå? Tänk om någon är taskig mot henne, tänk om hon blir ledsen och jag inte kan finnas där och trösta henne? Och sen då, när barnen blir ännu äldre, tonåringar och unga vuxna - hur ska jag kunna skydda dem mot allt skit som händer hela tiden? Hur tusan gör man? Har världen blivit en mörkare plats eller är det bara jag som blivit äldre och ser på saker ur ett annat perspektiv? Om det är såhär att vara vuxen så vill jag inte det längre. Jag vill vara lyckligt ovetandes om hur världen verkligen är, vill bara se det fina och blunda för allt annat.
