Livet med en 3-åring. Som att leva ihop med någon med konstant PMS. Som går igenom alla känsloregister under en och samma timme. Ljuvlig, rolig, gullig, trotsig, bråkig, hysterisk, bryter ihop fullständigt, skriker, gråter, säger förlåt, vill kramas, vara kärleksfull och gosa. Och sen börjar allt om igen. Ni som vet, ni vet. Har även funderat på det här med närhet när barnen är små. Vi har alltid låtit Lily sova med oss och vara väldigt nära. Hon somnar snabbt i sin egen säng på kvällen men vill att vi sitter bredvid henne, klappar på ryggen eller håller henne i handen och sjunger. Vaknar hon på natten behöver hon oss för att somna om. Vill alltid ligga nära, sitta i knät eller hålla hand och bråkar vi så vill hon krypa upp i famnen och kramas länge efteråt. Allt det här känns ju väldigt normalt för en treåring tänker jag? Samtidigt har vi flera vänner där barnen i samma ålder somnar själva och inte är lika närhetssökande. Och då undrar jag vad som är ett resultat av vad? Har Lily ett stort närhetsbehov för att vi alltid haft henne nära och låtit henne sova med oss, eller har vi gjort det för att hon behöver det? Tänker att närhet föder närhet, så är det ju för vuxna, men att man samtidigt aldrig kan skämma bort barn med för mycket närhet och kärlek? Lite söndagsfilosofi såhär på morgonkvisten. Nu ska vi klä på oss och gå ut på en promenad i det hrrm.. ljuvliga vädret eller nåt. Ha en fin söndag!
