Det är den 20 januari 2009. Jag sitter på golvet tillsammans Hanna på vårt hostel i San Diego. Vi har precis uppgraderat oss från ett flerbäddsrum till ett eget dubbelrum och nu hade vi en alldeles egen liten svart tjock-tv i rummet. Jag och Hanna har precis lärt känna varandra och ska påbörja ett av våra livs största äventyr tillsammans, tänk om jag vetat då att hon skulle komma att bli en av mina närmaste vänner och gudmor till min dotter. Det är den varmaste januari i Kalifornien på länge, vi har varit utomhus hela dagen och är höga på vårt nya liv som studenter i världens detta underbara land. Vi lever vår dröm. Det är kväll och nu sitter vi där på golvet, tätt intill varandra och tittar på den lilla tv:n där Barack Obama tillträder som president. Att precis ha flyttat till USA som 23-åring och att få följa detta live kändes så otroligt mäktigt. Världen stod stilla när han tillsammans med sin familj vinkade stolt bakom det skottsäkra glaset. Jag minns så väl att vi såg på varandra och sa att nu skrivs historia, just i detta ögonblick. Det är den 20 januari 2017, 8 år senare. Jag sitter tillsammans med min familj, med Marcus och Lily, i vår lilla lägenhet i Mission Beach. Ett stenkast bort från där jag och Hanna till slut skaffade en lägenhet och bodde under den där våren 2009. Jag är tillbaka i min favoritstad och ska under några månader få visa upp allt jag älskar med den för min egen familj. Den är den kallaste januari på över 50 år i Kalifornien och sommarkläderna vi packat med oss ligger orörda i garderoben. Jag minns den varma och soliga vintern här för 8 år sedan, med färgglatt glitter i palmerna och julmusik vart man än gick. Jag kanske inbillar mig, men jag tycker allt känns lite råare nu. Vindarna blåser kallare och hårdare. Det är kväll och nu sitter vi där, tätt intill varandra i den lilla bäddsoffan från IKEA som tillhör möblerna i lägenheten vi hyr. Vi tittar på den stora platt-tv med hundratals kanaler och alla visar dem samma sak. Donald Trump tillträder som president och hela historien skrivs om. Händer detta verkligen på riktigt eller är det en sketch från Saturday Night Live? Stormen drog in och morgonen efter var hela stranden längs Mission beach var omkullkastad och världen likaså. Fox News hyllade den nya presidenten, deras kvällsshower där de pratade politik påminde mer om ett stökigt avsnitt av Ricki Lake och man visste knappt om man skulle skratta eller gråta. Vi umgicks med många amerikaner under vintern, unga amerikaner i samma ålder som oss. Flera av dem röstade på Trump, precis som deras vänner och familjer. Jag hade så svårt att ta in det då och inte har min förståelse ökat sedan dess. Ser de inte vad vi ser? Det är den 27 oktober 2020, 4 år senare. Det är val i USA om exakt en vecka och jag är helt övertygad om att samma rövhatt med orangefrissigt hår kommer vinna nästa vecka igen, som ett uselt jävla Halloween-prank. Läskigare än alla masker och alla Halloween-kostymer jag kan tänka mig. Läskigt på riktigt. Jag vet, jag pratar aldrig politik här i bloggen. Men vissa saker är helt enkelt omöjliga att inte nämna. Kanske känner jag lite extra för det amerikanska valet, som varit på plats i USA när de två senaste presidenterna tillträtt. Med helt olika känslor inombords. För att knyta ihop inlägget så vill jag tipsa, eller kanske till och med uppmana, er alla om att se The Loudest Voice på HBO, som handlar om Fox News-grundaren Roger Ailes. Jag har nämnt serien här innan, men har ni inte sett den än så är det ett M Å S T E. Det är bara sju avsnitt och den ger en verkligen en insyn i vilket skevt politiskt läge USA befinner sig i. Roger Ailes var nämligen god vän med Donal Trump och har verkligen varit en avgörande faktor när det kommer till att forma USA och regeringens högsta maktskikt – emot Obama och för Trump. Sen att Ailes var en i övrigt genomrutten person gällande kvinnosyn, maktmissbruk och sexuella trakasserier gör inte serien mindre aktuell. Det sjuka är att flera av nyhetsklippen i serien känns så bisarra, man vill liksom titta på varandra och säga "men gud så overkligt, sådär skulle aldrig kunna hända" tills man inser att det har hänt och att det fortfarande händer. Det är riktiga klipp hämtat från verkligheten, i sin mest skrämmande form. Russel Crowe och Sienne Miller gör dessutom sina livs bästa skådespelarinsatser som bara de är värda att hylla. Om jag inte lyckats övertyga er om att se serien nu så vet jag inte.
