Minns ni filmen Sliding Doors som kom 1998? Gwyneth Paltrow spelar Helen som är på väg hem efter att ha fått sparken. Hon missar precis tunnelbanan. Eller gör hon det? Två parallella scenarion uppenbarar sig, en där hon hinner med tunnelbanan och en där hon inte gör det. Spoiler alert (!) för er som inte sett filmen men det handlar helt enkelt om de där små sakerna som gör stor skillnad, om avsked, om att upptäcka sin otrogna man eller leva vidare i tron om att allt är bra. Jag tänker så ofta i de här banorna, som en liten tankelek. Vilka möten som aldrig skulle uppstått ifall jag inte var på just den plats där och då? Är allt uttänkt från början eller har jag en chans att påverka allt som händer mig? (Malou du kan ringa in mig som gäst till filosofiska soffan, hehe). När jag läste en kurs i journalistik för 8-9 år sen så fick vi i uppgift att intervjua en person. Julia Mjörnstedt var i ropet, hon hade grundat organisationen Ung Cancer som fick massa utmärkelser och jag visste direkt att det var henne jag ville intervjua. Så jag skrev till henne, trots att hon bodde i gbg så lyckades jag boka in en tid när hon skulle till Stockholm. Jag var nervös (hon var ju så cool och jag en fjuttig student!) men kände att vi klickade under intervjun, ännu mer när det visade sig att hon timmen innan vi sågs hade träffat Marcus på hans kontor. Han jobbade då med en av hennes bästa vänner och hon skulle plåta dem till deras hemsida. Sammanträffande? Jag och Julia håller kontakten och några år senare frågar hon om jag och bebis-Lily vill vara modeller för hennes nya företag. Vi ska ses hemma hos Anna, hennes vän och fotograf, och väl framme blev vi förälskade i Anna och hennes familj, deras hus och Gällstaö. Jag kläcker ur mig något i stil med "jag kommer aldrig lämna ert hus" varpå Anna och hennes man svarar "ni kanske vill hyra vårt hus när vi är i Frankrike tre veckor i sommar?". Jaja, jag snabbspolar lite här men några veckor senare bestämde vi att vi skulle hyra deras hus den sommaren. En av dagarna bjuder vi ut Nathalie och Daniel för att grilla och hänga med oss i huset. De blir också förälskade i Gällstaö, så pass att de köper ett radhus mitt på ön några år senare. Någon vecka efter att de flyttat in åker vi ut för att hälsa på och vi kände bara att "hej radhusidyllen, här vill vi också bo!". Att det då visar sig att huset mitt emot dem (alltså skåla i kaffe från varsitt köksfönster mitt emot) skulle säljas kändes som för bra för att vara sant. Nathalie, min underbara Nathalie som jag i sin tur träffade för 11 år sedan i San Diego när vi pluggade (mest festande) tillsammans. Vem hade kunnat ana att vi idag skulle bo grannar och låta våra barn växa upp tillsammans? Och att Anna idag är en fin vän som jag nu bor 2 minuter ifrån. Som i sin tur tipsade om sin vän Emma som visst bodde i vårt område – Emma som jag skrev ett DM till och som sen bjöd hem mig på en kaffe och som snabbt blev en vän och numera även kollega, vars dotter kom till att bli Lilys bästa vän. Små till synes oväsentliga ögonblick där och då som ändrar banan för framtiden. Sliding doors. foto Emma Tull
