[caption id="attachment_33438" align="alignnone" width="1000"] foto Hanna Skoog[/caption] Det var som att luften gick ur mig efter mitt senaste blogginlägg. Jag hade funderat så mycket, skrivit om texten i huvudet flera gånger om innan jag väl satte mig vid datorn och lät fingrarna dansa över tangenterna. Ska jag vara ärlig så tycker jag ofta att det är lite läskigt med den typen av inlägg, det är så små ord och formuleringar som måste sitta på rätt plats för att det inte ska uppfattas som gnäll, stress eller otacksamhet. Det kan missuppfattas så lätt. Men er respons, herregud, den var jag inte alls beredd på. Måste varit någon form av rekord bland kommentarerna på min Instagram. Som jag skrev så känner jag ingen stress, utan snarare en ledsamhet. Eller är det kanske en helt annan känsla jag är ute efter men det gav så otroligt mycket att få ventilera det med er. Jag kan inte säga det nog, det är så himla fint när ni engagerar er, delar med er och dessutom svarar på varandras kommentarer. Det är så värdefullt och jag blir golvad av hur mycket samlad klokskap det finns här inne. [caption id="attachment_33439" align="alignnone" width="1000"] foto Hanna Skoog[/caption] Efter att ha läst allt ni skrev, vissa saker flera gånger om och ja, tårar har absolut runnit längs min kind så kände jag att jag behövde sammanfatta lite tankar som snurrar i mitt huvud just nu: Småbarnsåren. Kanske de mest intensiva åren i ens liv, intensivt på ett sätt som ibland gränsar till påfrestande eftersom det ofta innebär att man sätter sina egna behov helt åt sidan och all tid och energi går till barn och familj. Och det är utmanande, det är vi nog alla överens om. (Visst behöver jag inte skriva att jag älskar mina barn över allt annat och är otroligt tacksam för dem, det tänker jag att ni vet). Och även om många säger att det kommer finnas mer tid när barnen blir större så ska man ju dessutom njuta av den här tiden när de är små för den går så fort. Men jag kan inte njuta om jag samtidigt känner mig låst, även om jag sänker tempot och alla krav så är jag en person som behöver en paus då och då och ladda batterier på annat håll än i hemmet. Sociala medier. Det går inte att blunda för att sociala medier har en påverkan på oss, vare sig vi vill det eller inte. Vi har till och med skrivit om detta och hur pass man påverkas i Self-care men bara för att jag vet allt detta så är jag inte immun. Men att ta en paus då och då, logga ut från Instagram, rensa bland de konton man följer och inte vara slav under mobilen gör stor skillnad. Under den första tiden som sjukskriven raderade jag Instagram hade enbart kontakt med folk via sms och telefon och det var så befriande. Kvinnofällan. Jag kan inte låta bli att fundera över hur pass den här känslan av tid är något som vi kvinnor bär på i större utsträckning än män? Av de drygt 120 kommentarer jag fick på Instagram så var det inte många män, och visst det speglar såklart att jag har fler kvinnor än män som följer mig. Men ändå! Är detta en del av kvinnofällan, att vi är hemmets projektledare och tar allt större ansvar för sociala relation, hem, familj osv? Vår tid är nu. Som flera skrev, vi lever på ett annat sätt idag än man gjorde tidigare. Två heltidsarbetande föräldrar i ett högpresterande samhälle där dessutom psykisk ohälsa klättrar allt lägre ner i åldrarna på våra barn är en ekvation som inte går ihop. Det handlar inte om livspussel (avskyr det ordet) utan om en ren omöjlighet. Är vi så vana att hela tiden be om mer och sträva högre att vi kanske glömmer att lyckan och lugnet finns i mer tid och mindre pengar? Perspektiv. Det är hemskt att man ofta behöver skakas om rejält innan man får perspektiv på vad som är viktigt. Sjukdomar, dödsfall, ensamhet. Vissa av era kommentarer berörde mig så stark och jag blir samtidigt förbannad på mig själv över att jag pratar om tid som något alla kan ta för givet. Så är det inte och det gör mig helt tom att ens tänka på. Samtidigt så känner man ofta mer än bara en sak i taget. Man kan ju känna oändlig tacksamhet och glädje för en sak och på samma gång känna sig ledsen över en annan. Livet är inte svart eller vitt men ibland kan gråskalan kännas oändlig. Avslutar inlägget med en kommentaren som jag inte kan läsa utan att tårarna bränner bakom ögonlocken: Jag har förlorat en familjemedlem och tycker det finns oceaner av meningslös tid, hålen där hen tidigare tog all min energi. Tiden känns inte värdefull när man inte gör något meningsfullt med den. Mitt i vardagens hets är det lätt att tro att mening är = typ yoga, skriva en bok, resa till det eller det landet. Men meningen med livet är att ta hand om sina nära och kära tror jag. När vardagen förändras och man får massor av tid över så märker man hur mkt mer stressande det är att de på meningslösa serier än att fixa mat till/städa efter nån som behöver ens omsorg. Så ni som har familjer att ta hand om, var rädda om den enorma meningsfullhet som ryms i det. Bjud över vänner utan att piffa för instagram, turas om att passa varandras barn, läs en bok ibland absolut men snälla alla med familjer sluta tro att det finns en större mening nån annanstans. 💛
