Sommaren stora prövning har helt klart varit Lilys humör. Hon är inne i en sådan galen trotsålder att jag sliter mitt hår. Gissar att hon är någonstans mitt emellan härliga terrible two och treårstrotsen. Minsta lilla sak vi säger till henne kan utlösa ett sådant utbrott, helt från ingenstans. Eller om man kanske frågar om hon är hungrig eller törstig får man tillbaka "prata inte med mig, gå härifrån!". Ja, jag vet att hon bara är ett barn. Den rationella delen av mig vet förstås att hon inte menar något illa, att hon själv brottas med en massa känslor och säkert frustration som måste ut. Att hon säkert själv inte heller riktigt förstår varför hon reagerar som hon gör eller vad som utlöser alla känsloutbrott. Men det är så otroligt påfrestande att försöka behålla lugnet, att inte höja rösten utan istället vara pedagogisk i sin uppfostran när man egentligen bara vill ryta tillbaka eller gå därifrån. Jag känner liksom att jag inte får vara arg på henne, hon är ju bara 2,5, men samtidigt så känner jag ju exakt samma känslor i kroppen som vid vilken konflikt som helst. Det känns liksom så orättvist att hon får bråka med mig men jag inte får bråka tillbaka. Och när hon sekunden senare är kvittrande glad så är jag ju fortfarande arg, jag får liksom inte utlopp för mina känslor på samma sätt som hon. Jag vet att det är en fas som går över, att vi inte är ensamma om detta och att det till och med kan låta lite löjligt i andras öron. Har man inte större problem än såhär så ska man förstås inte klaga, det vet jag. Men när man är mitt inne i det, då är det helt omöjligt att tänka så. Då är det bara känslor som svämmar över på alla håll och det är minst sagt energikrävande. Phu. Hatten av till alla föräldrar alltså, vilket jäkla jobb vi gör.
