Svar på frågestund del 2: utmattning och att hitta kärleken

[caption id="attachment_33447" align="alignnone" width="900"] foto Hanna Skoog[/caption] Så kul med frågestund, tack för en så härlig blogg

Jag tror egentligen jag visste att det var på väg åt fel håll ganska länge men sen gick det över en gräns där jag inte längre hade kontroll. Jag var konstant trött och det hjälpte inte att jag sov (vilket jag knappt iofs gjorde pga bebisliv) utan det var en annan typ av trötthet. Jag tränade regelbundet men kände mig svagare efter varje pass, till slut tog det mer än det gav. Jag blev irriterad av varje jobbförfrågan eller mail jag fick - hur kunde de ens bjuda in mig till ett event, förstod de inte hur jag mådde? Jag tyckte alla runt mig var idioter. Jag duckade mycket socialt, orkade inte träffa någon eller svara i telefon och kanske det allra tydligaste - jag tyckte ingenting var roligt. All glädje och energi kändes bortblåst, jag kände mig totalt likgiltig inför allt. Och det kändes som att det aldrig skulle vända, allt kändes bara hopplöst och övermäktigt.

[caption id="attachment_32324" align="alignnone" width="900"] foto Anna Roström[/caption] Känner mig lite vacklandes fram och tillbaka med kärleken. Väntar och längtar efter han med stort H. Känns som att man ska gå igenom många grodor innan han dyker upp. Senaste killen jag dejtade kändes på riktigt och genuint. Sen tre månader senare drar han sig tillbaka. Kvar står jag med. Är 27 år nu och så redo att träffa någon vettig och fin kille. Jag vill skaffa familj och ha hela den där karusellen att dela med någon. Känns som att tiden går och tänk, tänk om han inte dyker upp i mitt liv. Har du några tips på att inte grotta ner sig i dessa tankar om kärleken? Hur mötte du din kärlek?

Jag biter mig i tungan för att inte skriva "han dyker upp när du minst anar det" för så är det ju inte alltid. Men ibland är det nog så, att kärleken är närmare än man tror och kanske redan i ens närhet och ibland måste man mer aktivt leta och söka upp den. Jag och Marcus på en kick-off, jag hade precis börja mitt första jobb i Stockholm och Marcus var anlitad för att håll i en del av kickoffen och ja för oss var det faktiskt love at first sight även om jag aldrig trott på det innan, så cheesy jag vet. Men bara för att det var enkelt när vi väl hittade rätt så är det inte lika med att relationen i sig är enkel, tvåsamheten har ju sina utmaningar. Marcus var 33 när vi träffades och jag är så glad att han inte hade hittat rätt innan, då hade aldrig han och jag träffats.

Ville bara säga att jag känner igen mig. Är också 27 och det känns som tiden rinner iväg. Vill också ha familj om inte allt för länge. Vill på ett sätt ge det tid och tålamod för att det verkligen ska bli rätt, men tycker jag gjort det så länge nu. Anja vad tror du är nyckeln till att hitta sin livspartner? Det finns förstås fördelar med att vara singel, men tanken på att kanske leva hela livet utan att få uppleva kärlek och egen familj känns otroligt sorglig. Kan tillägga att jag vill träffa någon utanför tindervärlden...

Förutom ovan svar, så är ett tips är att läsa alla fina sliding-doors moments som jag bloggat om tidigare här. Det gjorde mig varm i hela kroppen och man inser verkligen hur små oväntade händelser kan vända hela livet för en. Jag vill liksom tro att allt man upplever leder fram till där man ska vara, om man är öppen för vad livet erbjuder och lever livet fullt ut här och nu. Att man inte ser tiden tills man hittar "han med stort H" som en transportsträcka och väntar på att livet ska börja utan tar kommando och njuter av allt härligt singellivet tar att erbjuda! Vill också tipsa om den här artikeln med Sofia om singellivet och att sätta värde på sig själv som är så himla bra.

[caption id="attachment_34376" align="alignnone" width="900"] foto Hanna Skoog[/caption] Hur tror du livet för er ser ut om 5 år?

Jag är ganska säker på att vi bor kvar där vi bor, helt klart på Gällstaö men även i vårt hus. Förhoppningsvis har grannskaran utökats av flera vänner som vi lockat ut hit på ön. Man skulle kunna tro att nu när vi är klara med alla renoveringar så sitter vi lugnt och njuter men känner jag mig själv rätt har jag dragit igång något annat projekt eller målat om alla väggar igen. Jag är inte säker på att jag jobbar på samma sätt som idag, jag jobbar med all säkerhet digitalt men kanske inte med att blogga så som jag gör idag. Kanske jobbar jag mer bakom kulisserna eller så har jag förverkligat en av mina drömmar och jobbar mer med inredning. Kanske har jag vågat starta ett eget varumärke där jag får skapa på ett annat sätt? Om 5 år går båda barnen i skolan (galen tanke!) och jag och Marcus har mer tid för varandra, äntligen är de tuffaste småbarnsliven bakom oss och vi gör high five över att vi överlevde. Jag hoppats världen är friare och mer öppen igen, att vi kan resa mer och ta med barnen på äventyr.

Ganska nyligen när du skrev ett inlägg om utmattningen och vad som ledde fram till det vill jag minnas att du skrev något om snedfördelning i ansvar där du tog mer ansvar än Markus men att ni nu har förändrat det. Blev nyfiken på hur ni identifierade det samt tog er an det? Min egen erfarenhet är att det kan vara ett känsligt ämne i relationen med risk att båda blir försvarsinställda istället för en rimlig diskussion om det faktiska problemet, särskilt när det rör projektledandet snarare än synliga ”att göra” grejer.

Du har helt rätt, det är ett väldigt känsligt ämne! Något som vi varit osams om många gånger, tycker man så lätt hamnar i "gnäll och försvar" som lockar fram bådas sämsta sidor och ingen konstruktiv diskussion alls. Men när jag blev sjukskriven blev det annorlunda, jag tror det blev mer tydligt för oss båda hur snefördelat det var. Det blev också tydligt hur dåliga vi var på att uttrycka våra behov, vi har helt olika kärleksspråk och gör ofta saker för varandras skull som den andra inte värdesätter på samma sätt som man själv skulle gjort. Marcus uttrycker t.ex. kärlek mer via ord och känslor medan jag via handlingar och gester. Rätt knäppt att leva tillsammans utan att ens förstå detta, då blir det lätt att man hela tiden tycker att den andra gör fel. Mitt bästa tips är att prata med någon, både enskilt och tillsammans om det behövs, så man lär sig kommunicera och både uttrycka och lyssna till varandras behov så man kan ge precis det båda behöver.

[caption id="attachment_33676" align="alignnone" width="900"] foto Hanna Skoog[/caption] Jag är väldigt nyfiken på dina tatueringar då jag själv är sugen på en tatuering på armen.. Hur många har du? Hur ser dem ut? Betyder dem något?

Vad kul, jag har ju ett gammalt inlägg med mina 7 tatueringar här men inser att det tillkommit två sen jag tog de här bilderna, bland annat snäckan och ögat som skymtar här ovan. Vilket borde betyda att jag har 9 tatueringar nu? Inte gjort några nya på 1,5 år men haft en tid jag bokat om flera gånger så snart är det väl dags igen. Känns som jag behöver ta lite nya bilder där alla tatueringar ryms visst? Också kul att Alexandra sa till mig "jag kommer aldrig tatuera mig" när vi lärde känna varandra sen tog jag med henne till Jonte på en session och resten är historia.

Läs också: Svar på frågestund del 1: vår relation, mitt nya jobb och knäböj