[caption id="attachment_34275" align="alignnone" width="1000"] foto Emma Tüll[/caption] När jag och Sophie gick på promenad härrom dagen började vi prata om vad vi saknat mest under året som gått och för mig är det helt klart är den sociala biten. Vi har turen att ha fina grannar runt oss och ses mycket utomhus men jag saknar så att träffa vänner, att bjuda hem på middagar, att ses inomhus, att kramas och att vara nära. Att ses spontant eller planera fester och reser tillsammans. I våras kände jag inte alls så, halvvägs in i min utmattning tyckte jag det var enkelt att följa restriktionerna. Jag njöt av att man ändå inte fick lov att träffas, det rättfärdigade precis allt jag kände och det var så skönt att slippa komma på ursäkter till att jag inte orkade ses. Kände att jag fick utrymme till att bara vara och att vara ifred. Nu känner jag mig så svältfödd på precis allt det jag ville undvika innan. På fester, stimmiga miljöer, nya sammanhang, oväntade möten och det oförutsägbara. På livets alla kickar. Jag ser det också som ett tecken på att jag kommit långt i min utmattning och det är ett tydligt bevis på att jag mår så mycket bättre nu. Men fy farao vad deppigt det är att inte ha något att se fram emot, att inte kunna veta när allt vänder och bara befinna sig i denna tjocka dimma vecka efter vecka. Jag är tacksam över att vi inte drabbats värre av covid på ett personligt plan, vi är friska och mår bra. Men att leva livet såhär begränsat tar ut sin rätt på oss alla tror jag, och vårt mående, förr eller senare. Känner mig lite förvirrad just nu och vet inte om jag känner som jag gör på grund av det senaste året eller om det är på riktigt. Det är så svårt att känna vad som är vad när världen är uppochner. Jag kan inte riktigt tyda min magkänsla just nu och utan den är jag vilse. Vad gör man då?
