Jag blev såå rörd när jag läste kommentarerna jag fått på mitt senaste inlägg. Fasen vad fina ni är! Jag upplever att ni på riktigt, genuint och ärligt, bryr er om mig och mitt mående. Det läskigaste med hela sjukskrivningen var att sätta bloggen på paus, samtidigt som jag visste att det var nödvändigt. Ovissheten ifall jag ens skulle ha något att komma tillbaka till var nog det värsta, att tvingas släppa kontrollen helt.Och trots att jag stundtals försvunnit härifrån så känns det som att NI hela tiden funnits här. Väntat utan att stressa, skrivit till mig utan att kräva något tillbaka, visat att ni bryr er utan att lägga någon press. Jag har gett så så lite de senaste månaderna och fått så mycket tillbaka. Det är så fint att jag knappt kan ta in det. För det är verkligen ingen självklarhet, i den digitala världen är man utbytbar på ett klick och hjälp vad jag har tvivlat på allt som är jag under dessa månader. Varit långt mig nere på botten fullt övertygad om att jag dragit med mig företaget och bloggen ner i den djupa avgrunden. [caption id="attachment_30361" align="alignnone" width="1000"] foto Hanna Skoog[/caption] Jag vet inte hur jag ska få er att förstå hur otroligt mycket er närvaro här och era kommentarer betyder, ett tack känns fjuttigt men det är det enda jag får ur mig just nu. Så... tack!
